Nästan allt av värde har skapats utanför nätet

Jag läser en krönika  av Henrik Berggren, historiker, journalist och författare i Pedagogiska magasinet, nr 3, 2012, där Berggren påstår att nästan allt med kvalitet har genererats utanför nätet. Jag tar ett djupt andetag och läser vidare.

  by  kino-eye 

Jag känner inte till Berggren och min första tanke är att det är en sån där inskränkt näthatare som alltid vet bäst. Så ser jag att han är författaren till en biografi över Olof Palme och då känner jag att jag måste nyansera min kategorisering av mannen i fråga: den som kan och vågar engagera sig i ikonen Palme kan inte vara tappad bakom vagnen även om jag får reservera mig på grund av att jag inte har läst Berggrens biografi över Palme. Jag vet alltså inte om han själv har åstadkommit något av värde.

Han tar bilden av nätet som en "irrande fluga" och påminner oss om politikern Usmans fatala uttalande om att nätet skulle vara en övergående fluga; han undrar om hon hade lite rätt trots allt.

Men visst är nätet ett otroligt kommunikationsredskap, hävdar Berggren, där man kan ta reda på de fakta man för tillfället är i behov av. Inte heller vill han förringa värdet av att kunna ha kontakt med vänner och kollegor världen över.

Det han vänder sig mot är att nätet, på en konferens för tjugo år sedan, antogs kunna bryta hierarkier, skapa nya former av kunskap och möjliggöra kreativitet. Som en sorts stöd för felaktigheterna i dessa förväntningar säger han att mänskligheten uppvisar ungefär samma register av goda och dåliga sidor som tidigare. På nätet finns därför både nazistisk propaganda och dokument från FN.

De onda sidorna hade man väl fått ta, menar Berggren, om det bara hade skapats nya bra saker också. Visserligen har vi både Wikipedia, avhandlingar, skönlitteratur och all världens dagstidningar på nätet men det som han ser som sin poäng är att det inte är nätet som skapat dessa värden. Sen raljerar han och säger att det enda nya som nätet skapat är webcampornografi och tramsiga Youtubefilmer.

Av detta drar han slutsatsen att nästan allt av värde har skapats utanför nätet av det som går under beteckningen "gammelmedia". Utan dessa gammelmedia skulle nätet faktiskt enbart vara en surrande fluga.

Slutligen drar han till med att nätet är en gigantisk slutrea och därför oroar han sig för vem som skall leverera ny kultur och kunskap när lagren tömts.

Kanske är det så att Berggren har blivit så van vid nätet att han inte inser dess betydelse? Han säger att det fanstastiskt att man kan ta reda på snart sagt allt på nätet men han verkar inte inse värdet av detta utöver att han inte behöver ägna tid åt att gå till biblioteket. Han kan också knyta an till kollegor världen över. Varför inser han inte vad detta innebär för möjligheten att skap ny kunskap. Nätet ger honom en unik möjlighet att "stay current" som Geoge Siemens uttrycker det.

Berggren hänger upp sig på de löften om nya former av kunskap och förändrade människor som några internetentusiaster predikade på en konferens för ett tjugotal år sen. Men Bergren menar att vi väl ser samma mänskliga egenheter i form av ont och gott som vi alltid har gjort. Här tycker jag att det är ganska underligt att den den kritiske journalisten inte direkt inser att några internetfrälsta individer lika lite kan sia om framtiden som någon annan. Det hade varit klädsammare om Berggren utifrån sin profession hade ifrågasatt de profetiska visionerna.

Berggren tar en rad exempel på vad som finns på nätet såsom tidningar, artiklar, skönlitteratur m.m. men hans tes är att allt detta är sådant som skapats av "gammelmedia" och att inget nytt har tillkommit genom internet, utom då webcameraporren. Nu tycker jag nog att jämförelsen mellan de avtryck som internet respektive gammelmedia har satt är lite orättvis. De s.k. gammelmedia har funnits i tusentals år medan internet knappast har haft mer än de senaste trettio åren att sätta sina avtryck.

  by  robzand 

Vem har förresten påstått att kunskap inte längre bildas genom forskning, kritisk granskning och debatt. Såvitt jag kan bedöma, både främjar och påskyndar internet sådana processer. Dessutom gör internet det möjligt att följa den aldrig avstannande kunskapsutvecklingen och här blir jag allvarligt oroad för Berggren om han tror att kunskaper förvaras i något lager som håller på att reas ut därför att så många fler kan få tillgång till dessa därför att åtskilliga hinder och hierarkier har raserats. Om man däremot har bilden av kunskap som något man äger och ängsligt bevakar, alternativt säljer till den som kan betala, förstår jag bättre hur Berggren tänker och jag inser att han nog inte riktigt insett vilken betydelse internet faktiskt har för hans profession.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Du skall inte undvika Wikipedia i undervisningen!

Nämner man Wikipedia och undervisning kan man nästan vara säker på att det uppstår ett visst meningsutbyte mellan företrädare för olika uppfattningar.

Medan olika multimediaprogram och även spel tagits emot med ett visst intresse i undervisning, har Wikipedia som i grunden bygger på gammal, välkänd textbaserad teknologi haft mycket svårt att vinna gehör. Kanske är det just för att Wikipedia invaderar traditionella textbaserade domäner som det uppstår problem, medan spel och multimedia representerar något nytt där det inte finns fast etablerade uppfattningar om hur det skall vara.

  by  mikeedesign 

 Nyligen har jag läst två intressanta blogginlägg där det ena argumenterar för att Wikipedia är olämplig i klassrummet medan det andra - det som jag reflekterar kring här - är av helt motsatt uppfattning.

Jonathan Obar argumenterar för att vi alls inte bör ta avstånd från Wikipedia i undervisningen och att vi bör göra en åtskillnad mellan undervisning och forskning när vi talar om Wikipedia. Olyckligtvis, säger Obar, har argumenten mot Wikipedia i forskning lett till att man inte heller tror att man kan använda Wikipedia i undervisning.

Obar beskriver sedan en rad exempel på hur the Wikipedia Foundation har knutit till sig stora amerikanska universitet (Harvard, Yale, Berkeley) och många fler runt om i världen. Det verkar helt klart att lärare och professorer vid dessa institutioner har kommit över ett inskränkt förhållningssätt ("new media myopia") till det nya mediet.

De lärare som deltar "Wikipedia Education Program" använder Wikipedia i undervisningen och låter studenterna jobba tillsammans med personer som editerar artiklar i Wikipedia. Istället för att ge traditionella skoluppgifter får studenterna skriva riktiga artiklar. En rad positiva iakttagelser har man gjort genom att göra på det här sättet:

1. På samma sätt som vid traditionella skrivuppgifter måste man söka källor och analysera deras trovärdighet
2. Genom att studenterna arbetar tillsammans i ett socialt nätverk får de också en digital kompetens; det som man brukar kalla digital literacy.
3. De får feedback av många olika slag. Såväl deras egna lärare som hela wikipediagemenskapen kan ge feedback. Studenterna kastas härigenom in en verklig diskussion om innehåll, stilnivå och sätt att presentera då de möter användare med mycket varierande kunskaper och erfarenheter.
4. Studenterna lär sig att skriva i en specifik genre (encyclopedic style), något som de inte normalt gör.
5. Studenterna tycker speciellt om att de får chansen att synas. Från att det skrivna enbart varit en angelägenhet för studenten och den betygsättande läraren finns nu artikeln på nätet. Att exempelvis ha fått 160 000 träffar på något man har skrivit är något ganska annorlunda än att ha skrivit en examensuppgift som hamnar i någon skrivbordslåda (eller hårddisk) för att i sinom tid kastas bort. 

Sammanfattningsvis innebär allt detta att Wikipedia i undervisningen ger studenterna möjlighet att reflektera över hur kunskaper förhandlas och utvecklas. Det skapar en förståelse för kunskapers sociala utveckling. Dessutom är det gratis!

Wikipedia i forskningen
Ett av Proffitts argument var att man inte kan använda Wikipedia i forskning därför att innehållet är amatörmässigt (crowdsourced) och ibland producerat av människor med konstiga åsikter. Obar menar istället att det är nödvändigt att lära studenterna att i allt kunskapande är debatt och diskussion centralt. Detta, menar han, borde väl inte vara något nytt för den akademiska utbildningen som ju i grunden bygger på diskussion, debatt och kritisk reflektion. Wikipedia är förstås en sådan plats där man argumenterar och får motargument.

  by  johnpaulgoguen 

När det gäller uppgifternas tillförlitlighet, måste man lära studenterna att det finns fel i alla källor liksom att ingen enskild källa sitter inne med sanningen. Det är således nödvändigt att inse att det inte finns någon källa som kan betraktas som "universalkällan" för ett visst givet område. Den logiska slutsatsen av detta blir förstås inte att bannlysa Wikipedia utan att istället lära studenterna hur man använder källor på ett vetenskapligt acceptabelt sätt.

Proffitts andra argument handlade om plagiering. Obar menar här att plagiering är ett problem men det är inget problem som är specifikt knutet till Wikipedia; plagiering har alltid förekommit. Att bannlysa Wikipedia löser naturligtvis inte problemet utan här handlar det om att lära studenterna vad som gäller för skrivande i en viss kontext. I akademiska texter finns konventioner för hur man uttrycker sig och citerar andras verk. Det är detta man måste lära studenterna.

Istället för att rynka på näsan åt Wikipedia måste det vara en mer konstruktiv hållning att lära studenterna hur man  på ett välinformerat sätt navigerar i informationsfloden. Obar menar också att vi måste erkänna styrkan och lärandepotentialen i det som skapas på nätet, något som kommer att göra studenterna kapabla att handskas med den verklighet som väntar utanför universitetet.

Jonathan Obar, PhD is a Visiting Assistant Professor in the Department of Telecommunication, Information Studies and Media at Michigan State University, and Associate Director of the Quello Center for Telecommunication Management and Law. He also works as a research fellow in the University of Toronto’s Faculty of Information. He continues to volunteer as a member of the Wikipedia Education Program, which he joined in fall 2010.


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Du bör undvika Wikipedia i klassrummet?

Wikipedia har ingen plats i mitt klassrum säger Brian Proffitt i ett inlägg med titeln Why Wikipedia Doesn't Belong In The Classroom

Nu håller jag inte helt med Proffitt och av döma från den stora mängden kommentarer som följer på inlägget är detta en fråga som engagerar många. Kommentarerna är kanske väl så intressanta som inlägget. Läs gärna dessa i original!

  by  DaveHolmes 

Det beror inte på att det finns en del fel i Wikipedia säger Proffitt för i det avseendet skiljer sig Wikipedia inte från andra verk, menar han; fel finns överallt. Problemet är istället, enligt Proffitt att de mångas visdom - crowdsourcing - inte är någon garanti för kvalitet. Den vanliga uppfattningen är att om många människor får möjlighet att bidra med sina olika erfarenheter så blir resultatet bättre än om den enskild skulle bidragit med sitt kunnande. Proffitt menar att det alls inte finns någon garanti för att de mångas bidrag blir något av hög kvalitet. Det kan lika gärna bli något som liknar kvällspressens sanningar, en s.k. tabloidkunskap. Proffitts övertygelse är att texter måste editeras hierarkiskt d.v.s. av någon eller några som har ett övergripande ansvar för kvaliteten.

  by  VermontJm 

Men inte ens detta att sidorna kan editeras av någon som kan mer gör Proffitt nöjd. Han tar ett, som jag tycker, skruvat exempel där någon skrivit in uppenbara felaktigheter om en person. När personen i fråga vill ändra dessa uppgifter förhindras han eftersom han då inte kan åberopa något annat än sin förstahandserfarenhet av sitt eget liv och inte har någon extern källa. På så vis, menar Proffitt blir även revideringsprocedurerna snåriga och som i detta fall helt absurda.

Han ramar in detta problem i en diskusssion om citogenesis . Jag har tidigare inte träffat på uttrycket men tror mig förstå att det innebär att någon skriver in sin egen uppfattning om något. Efter ett tag kommer någon att citera denna sanning, kanske kommer den också in i Google. Tillslut har det som ursprungligen var någons privata idé upphöjts till vedertagen sanning därför att det frekvent citerat. En utmärkt liten seriestrip finns här om detta.

En annan förklaring är denna:

This process is called citogenesis. It is what happens when the truth is determined solely by the literature, not by independent experiments. Everyone assumes, implicitly, that X+ is better than X. They beauty of it is that you do not even need for anyone to have claimed so. You simply need to say that X+ is currently considered the best technique.

Naturligtvis kan man man inte kritisera Wikipedia utan att återkomma till plagieringproblematiken. Proffitt menar att oerfarna studenter tar artiklar rakt av även i de fall då dessa saknar referenser i tron att det som skrivs är allmän kunskap som inte behöver några referenser. Kanske är det också så att om de tror att det är allmän kunskap så behöver man inte ens ange Wikipedia som källa och då är det förstås en sorts plagiat.

Man måste dock inte undvika Wikipedia helt säger Proffitt utan man kan med fördel lära studenterna att förstå Wikipedia genom att de själva får arbeta med artiklar både skriva och redigera. Avslutningsvis säger han att Wikipedia är en bra utgångspunkt för ett arbete men det bör aldrig vara slutpunkten.

Det senaste kan vi nog ställa upp på och jag tycker faktiskt att just detta med att hopen, "the crowd" inte nödvändigtvis måste producera de bästa och mest tillförlitliga sanningarna faktiskt är tänkvärt. Detta gäller speciellt när man ser tv:s älsklingsinslag av skrikande och stenkastande hopar som har förenats i upprördhet över den ena eller andra oförfätten.

Proffitts inslag har förstås fått en efterföljare med titeln: Why Wikipedia Does Belong in the Classroom
 
  This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Omvälvande teknologier i högre utbildning?

Titelns "omvälvande" var det bästa uttryck jag kunde hitta för beskriva det jag läste i en liten artikel med titeln Disruptive technologies in higher education av Michael Flavin i tidskriften Resarch in Learning Technology  som är en tidskrift från Association for Learning Technology förkortat ALT. Inom denna gruppering hålls också regelbundan konferenser som man kan hitta på nätet under beteckningen ALT-C [årtal]. Här brukar finnas en hel del material man kan ladda hem fritt.

  by  mariachily 

I alla fall så visade sig de omvälvande teknologierna inte vara särskilt omvälvande enligt denna artikel. Det visade sig intressant nog att varken studerande eller lärarare var särskilt flitiga användare av de redskap som institutionerna tillhandahöll. Man påpekar här att institutioner inom högre utbildning ganska allmänt satsar på lärplattformar (LMS, VLE) men att det egentligen inte finns något större sug efter dessa.

Användarna är mycket mer benägna att använda de verktyg de brukar använda och som de känner till; detta gäller både fritid och studier. Det främsta skälet verkar vara att man är bekant med dessa verktyg och att de i allmänhet är mycket mer användarvänliga än de institutionella varianterna. Sålunda använder de studerande mycket hellre den stora sökmotorn och dess "scholarvariant" än universitetsbibliotekens databaser. Detta är förstås i någon mening omvälvande.

Wikipedia är också förstahandsvalet även om de intervjuade säger att man måste vara vaksam på trovärdigheten. Det omvälvande här är kanske snararast hur man numera förväntar sig att uppslagsverk skall se ut.

Intressant är också att det bland de unga som man ofta föreställer sig vara så "tech-savvy" används väldigt få olika verktyg. Det visar sig när man skall sammanställa material för en specifik uppgift att man finner mest trygghet i ordbehandlingsprogrammet där man kopierar in länkar. Författarna ställer detta i kontrast mot att använd bokmärkessajter på nätet där man kan samla sitt material och eventuellt dra nytta av andras arbete.

Det som möjligen kan vara lite "disruptive" i allt detta är förstås att de institutionella verktygen som är avsedda för studier och utbildning inte används och att man istället väljer sina egna verktyg, sådana verktyg som egentligen inte i första hand var avsedda för studier och lärande.

Detta gör förstås att det kommer att uppträda en del "disruptions" när det gäller regler och fördelning av arbete; författaren försöker rama in sin studie i ett aktivietsteoretiskt sammanhang där Engeströms modell tillämpas. Jag har dock inte lagt någon större vikt vid detta i mitt inlägg då jag nog snarast såg det aktivitetsteoretiska lagret som något skulle ge lite teoretisk tyngd åt studien men som inte tillförde särskilt mycket.

  This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Frihet att lära

Jag läser en blogg som jag upptäckt genom mitt "Your Scoop.it Daily summary"; den handlar om Networked learning

  by  oceanic 

Skribenten laborerar här med lite olika uttryck förutom network learning används också collective learning. Hennes beskrivning görs mot bakgrund  av de möjligheter som informationsteknologin erbjuder. Ett underliggande tema är Downes och Siemens förståelse av lärandet som connectivism.

Till vår förståelse av hur lärandet kan organiseras kan vi också lägga begreppen collaborative, cooperative, constructivist och communities of practice.

Själv har jag under många år varit upptagen med att förstå lärandet som ett resultat av deltagande i praktikgemenskaper, alltså communities of practice där man på något sätt tillägnar sig vad som gäller i en viss kontext.

Kollaborativt lärande har jag förstått som resultatet av olika individers bidrag till ett gemensamt projekt, ofta uttryckt som att helheten är större än summan av de enskilda delarna. Någon har t.o.m. talat om "pyttipanna-teoremet" med innebörden att en pytt kan bli så mycket mer än de enskilda matresterna var för sig.

Kooperativt lärande har jag ibland förstått som att man i någon mening organiserar sig och gör olika delar i ett projekt som sedan kan bli till något helt. Vi skiljer då på begreppen co-ordination, cooperation och collaboration, enklast förklarat som att koordinera sig innebär att man är överens om att man skall ägna sig åt något gemensamt, det kan handla om att infinna sig på en plats en viss tid eller att göra något man kommit överens om. Att "kooperera" drar samarbetet ytterligare ett steg och innebär då att man gör olika delar av ett gemensamt arbete, något som sedan sammanfogas till en helhet. Detta skiljer sig då, åtminstone på ett analytiskt plan, från "kollaboration" som då innebär att de samverkande individerna har fokus på en specifik uppgift där man bidrar med sina erfarenheter utan att man nödvändigtvis delar upp arbetet mellan sig i olika delar (även om man naturligtvis kan göra detta).

Det som i någon mån utmanar denna uppdelning är det som Morten Flate Paulsen kallar "cooperative freedom". Om jag har fattat Paulsen rätt, är hans begrepp tillämpbart på nätbaserade aktiviteter i första hand. Samverkan ("cooperation") på nätet i detta fall handlar om att engagera sig efter intresse men utan att ha några mer strukturerade förpliktelser som att ingå i ett team med en speciell uppgift att lösa. Såtillvida skiljer detta sig från det wengerska begreppet "community of practice" där människor förenas av gemensamma intressen och förmågor (domain, community, practice) men inte helt för man kan förstås "kooperera" om något av gemensamt intresse.

Något som jag personligen tycker är mer besläktat med "cooperative freedom" är då "connectivism" som framförallt har med nätverkande att göra, i synnerhet på nätet. En grundsats i connectivism är att kunskap framförallt finns i nätverkens noder och att ingen enskild individ har förmågan att personligen "lagra" uppdaterade kunskaper ("to stay current").

  by  janelleorsi 

Med kännedom om dessa olika begrepp tror jag mig ha kommit fram till en sorts syntes: det handlar om ifall man riktar fokus inåt eller utåt. Låt mig förklara! Att "kollaborera" med en specifik grupp människor om ett specifikt projekt handlar om att rikta fokus inåt. Att utgå från vad som är av intresse för individen (mig själv t.ex.) vid ett visst tillfälle och därvid vända sig till ett nätverk som kan tillfredsställa detta intresse handlar om att söka sig utåt.

I det förra fallet (inåt) kan jag ha en rad förpliktelser gentemot min grupp, min uppdragsgivare och annat. När jag söker svar på något som är i fokus för mitt intresse, vänder jag mig utåt på det sätt som utmärker connectivism ("knowledge resides in nodes"). Men jag ser också en tydlig likhet med Paulsens begrepp "cooperative freedom" genom att jag samverkar där det är fruktbart för mig och jag har min frihet att göra det med vem jag vill, när jag vill och precis så länge som det är fruktbart för mitt ärende; härav komponenten "freedom".

Att rikta fokus inåt eller utåt kan möjligen ge de olika begreppen en mening men enligt tankarna bakom connectivism måste denna "freedom" utmärkas av ytterligare en komponent: Om jag skall kunna "fritt" ta för mig på nätet, måste jag också vara beredd att bidra själv. Ett honnörsord för den som tror på nätverkande är därför "sharing" ibland formulerat som "I care, therefore I share".


This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Så gör den som begriper att nätverka klokt

Det laddas upp enorma mängder på nätet idag s.k. user-generated content. Det finns något positivt i detta att vara producent och inte enbart konsument. Men det finns lite olika aspekter på detta med att vara aktiv på nätet. Stephen Downes (som alla förstår att jag tar intryck av) skriver om vad som utmärker (eller kanske snarare bör utmärka) framgångsrikt nätverkande. Han gör det i ett litet inlägg med titeln Seven Habits of Highly Connected People.

  by  katypang 

För det första säger Downes är det positivt man publicerar sig på nätet men om det sker till priset att man inte läser och kommenterar andras material är det negativt. En nätverkande person måste framförallt vara receptiv. Om man är detta, kommer man också att publicera relevant material. Att publicera sig på nätet är inte i första hand att ge luft åt sina egna åsikter; det är istället att knyta an (connect), att skapa länkar mellan andras innehåll och det egna.

För det andra bör vi undvika de som är ute efter att bevisa något eller marknadsföra sig själv. Sådana människor kommer förr eller senare att komma in på sina egna projekt oavsett vad man pratar om.

För det tredje bör vi ställa oss tvekande inför uttalandet "har inte tid" att maila eller läsa (och skriva) bloggar. Downes menar att inom nästan alla områden handlar jobbet just om att knyta an till andra oavsett om man författar artiklar eller tillverkar åt andra. Man borde fråga sig vad det är som tar så mycket tid att man inte har tid att knyta an till andra. Kanske gör allt detta att man blir mindre effektiv än om man varit öppen för kontakter?

För det fjärde: fråga inte vad du har att vinna på din aktivitet; det är helt fel attityd i en uppkopplad värld. Den enda hållbara strategin är att dela med sig utan att oroa sig för om någon åker snålskjuts eller utnyttjar ens arbete. I en uppkopplad värld handlar det framförallt om att vara behövd. Detta resulterar, enligt Downes erfarenhet, i att den som delar får ännu mer material skickat till sig för att man därigenom skall bli ännu mer värdefull. När man delar med sig, kommer andra att bli mer villiga att dela med sig till mig. Det sådana processer som ökar ens värde på marknaden! (säkert väldigt svårt att förstå för den som ängsligt bevakar s.k. rättigheter).

För det femte är en av de främsta reglerna på nätet att man själv måste ta ansvar för att lära, ibland uttryckt som Read the Fine Manual (RTFM), ibland med f utbytt mot ett något mera vulgärt ord. Man skall veta att nästan allt som man vill ta reda på har någon annan funderat på och därför söker man lämpligen av nätet innan man skriker på hjälp (hos supporten t.ex). Detta innebär både att visa andra respekt och att man tror sig om att klara något med hjälp av sådant andra har delat med sig av. Jag har ett exempel på detta här.

För det sjätte handlar det om nätverkande till skillnad från samarbete (cooperate istf. collaborate). När man nätverkar har man sina egna mål och syften men man knyter an till andra på ett respektfullt och funktionellt sätt. Man kan inte tvinga på andra sin vilja genom att skrika och förolämpa eftersom andra är där frivilligt; man kan alltid vända sig någon annan stans. Detta vet alla som nätverkar framgångsrikt.

För det sjunde, slutligen, det som får nätkommunikation att fungera är att man är medveten om att det finns en verklig människa i andra änden. Vi vill känna gemenskap; det handlar inte enbart om information. Eller som Downes uttrycker det: Learning and communicating are not merely acts of sending content over a wire. They are about engaging in (what Wittgenstein called) a "way of life." Lite motvilligt tänker jag att det är kanske därför Facebook är så populärt?


  This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Ett personligt lärande på nätet

Nog måste det handla om en lärandesituation när man hämtar den information man behöver på nätet just när man behöver den och låter sig instrueras av någon som kan just det man är ute efter.

  by  abbyladybug 

Jag har skrivit om ett speciellt fall där jag tror mig ha lagat en dator efter att ha letat upp och följt en instruktion på YouTube. Jag tänker inte upprepa det jag skrev i mitt inlägg utan länkar direkt till min andra blogg, Strövtåg,  där jag skriver om "lite av varje" och inte enbart om lärande på nätet i högre utbildning. Titta gärna på inlägget på den här länken:  https://lejonw.wordpress.com/2012/09/05/att-informera-sig-om-hur-man-lagar-en-dator/

 Jag tycker att detta kan vara ett exempel på ett personligt lärande drivet av egna intressen där man knyter an till noder på nätet där man finner den behövda kunskapen, ett PLN (personal learning network) eller PKM (alt. PKN)(personal knowledge management).


  This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Recept för framgångsrikt lärande tillsammans på nätet

Jane Hart har jag länge följt på nätet (Twitter och blogginlägg). Hon är en mycket flitig och intressant aktör utifrån mitt perspektiv och åtskilligt av det hon presenterar stämmer väl överens med det jag själv menar vara framgångsrikt agerande på nätet. Nu vill jag emellertid inte alls framhålla mig som Harts jämlike på nätet utan jag försöker istället se hur hennes företagskontext kan haka i min utbildningskontext.

I det inlägg som jag reflekterar kring nedan delger Hart oss ett antal intressanta erfarenheter som hon gort under olika workshops. Dessa efarenheter samlar hon i tio punkter som vi strax skall återkomma till. Först ger hon emellertid en liten tillbakablick i vilken hon visar hur synen på det nätbaserade lärandet har förändrats över tid.

  by  David Davies 

Hart tar avstamp i tidiga kurser i e-lärande där det ofta handade om att utveckla sofistikerade kurser för studier i egen takt i någon form av lärplattform. När fokus alltmer riktades mot  "det sociala" i olika lärandesituationer,  försökte man ofta lägga till en social komponent till det man redan hade t.ex. genom att lägga till diskussionsforum. Hart menar att detta innebär att man då tänker på innehållet och det sociala som två separata delar. Detta ledde oftast till att deltagarna upplevde att det var besvärligt att behöva bry sig om andra och därför väljer att fokusera på innehållet enbart.

Ett mycket effektivare sätt, menar Hart, är att integrera innehållet i lärandegemenskapen på ett sådant sätt att innehåll också skapas som ett resultat av själva interaktionen. Betoningen kommer då mer att ligga på att deltagarna producerar och delar kunskaper mellan sig än på att tillägna sig (memorera, lära sig, komma ihåg etc) ett från början bestämt och fixerat innehåll.

För den som oraniserar kurser på detta sätt handlar det mindre om att trycka ut ett färdigt innehåll till deltagarna än att skapa sådana förutsättningar där deltagarna kan och vill delta till fullo. Det handlar, i pedagogiska termer, om ett social-konstruktivistiskt, deltagarcentrerat sätt där deltagarna tillsammans med kursledning tar ansvar för det som sker och där allas erfarenheter räknas som värdefulla.

  by  cambodia4kidsorg 

Ledarens roll blir att modellera ett sådant agerande och att bidra med innehåll på ett sådant sätt att man uppmuntrar till vidare diskussion. När man lyckas väl med detta, har en sådan lärandekonversation alla utsikter att bli mer effektiv på nätet än där man möts f2f (ansikte mot ansikte).


Nedan presenteras 10 faktorer som är särskilt viktiga när man organiserar för lärande på det här sättet:

Förutsättningar

1. Första förutsättningen är att man faktiskt själv är villig att dela med sig av sina erfarenheter och kunnande och att man är beredd att lyssna när andra gör motsvarande. Uttryckt på ett annat sätt: att man är entusiastisk och trovärdig och kan stimulera till att man lär tillsammans.
2. Man behöver också en grupp som faktiskt är nyfiken på att lära av varandra och där man är villig att dela med sig.
3. Ofta är det bra att gruppen också har ett eget forum eller nätverk utanför kursen eller arbetsplatsen.
4. Det behövs tid för reflektion eftersom de flesta även har andra uppgifter som skall klaras av. Beroende på vad det handlar om kan 2-4 veckor vara en lämplig tidsperiod
   
   Förberedelser
5. Fokusera på vad deltagarna skall kunna göra som ett resultat av sitt deltagande. Detta är viktigare än att enbart sätta upp mål om vad de skall komma ihåg (jfr lärandemål!)
6. Börja med några tydliga reflektionsuppgifter som får deltagarna att vilja dela sina erfarenheter i en fortsatt diskussion.
7. Bidra med sådant som kan stimulera konversationen, enkla texter, inbäddade videofilmer eller annat. Avsikten med materialet skall alltså vara att stödja och stimulera till diskussion, inte att det skall vara fokus för diskussionen.
8. Bygg in så mycket självständigt tänkande som möjligt. Uppmuntra initiativ! Tillåt flexibilitet! Uppmuntra till aktivitet men kom ihåg att det inte går att tvinga människor att vara sociala!
   
   Under tiden
9. Som ledare, var stödjande. Reagera på det som sker; styr med varsam hand. Var välkomnande gentemot deltagarna. Uppmuntra till delande av resurser. Det handlar om att modellera det beteende som man vill att deltagarna skall uppvisa.
   
   Utvärdering
10. Uppmuntra till självvärdering av hur man agerar eller vad man kan göra efteråt eller som det beskrivs i detta citat: “You know when you are in a community of practice, if it changes your practice.”

Jag tycker att det blir särskilt intressant att ställa dessa tio råd i relation till min egen verksamhet. Jag har sysslat med nätbaserat lärande de senaste 10-12 åren och mina erfarenheter skiljer sig inte i särskilt hög grad från det som presenteras ovan. Det känns faktiskt bra att jag har gjort erfarenheter som i mycket hög grad överensstämmer med de som den betydligt mer namnkunniga Jane Hart har gjort.

  This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License