Inlägg
Cope och Kalantzis säger att i princip finns två sätt att göra kunskap tillgänglig, att sälja den eller att låta den vara fritt tillgänglig.
Kunskap till salu
Ett mindre antal stora förlag dominerar tidskriftsmarknaden idag och kan därmed bestämma både prisnivå och utgivningsvolym. Genom sin dominans på marknaden kan dessa förlag både göra stora vinster och upprätthålla en situation där varje publicering blir extra prestigefylld och auktoritativ. Cope och Kalantzis menar att de höga kostnaderna både för produktion och prenumeration är oacceptabla i synnerhet som förlagen förlitar sig på obetalda författare och granskare. Om man därtill lägger att produktionsprocessen är smärtsamt långsam samtidigt som de flesta publikationer ligger bakom murar av höga priser för prenumerationen, är detta en i längden ohållbar situation.
Man skulle kunna förvänta sig att priserna hade sjunkit som en följd av möjligheterna att publicera digitalt. Så är emellertid inte fallet, vilket skapar svårigheter för universitetsbiblioteken att köpa in böcker och tidskrifter från de mindre förlagen.
Kunskap gratis?
Internet har radikalt ändrat villkoren för spridning av vetenskaplig kunskap och kultur; en följd av på detta är Berlindeklarationen om open access. En rad rad andra projekt som t.ex. Open Journals Systems Software, The Online Directory of Open Access Journals, Open J-gate och The Open Archives verkar också för ökad tillgänglighet. Till detta skall läggas olika former av fri tillgång till artiklar en tid efter att de publicerats, mot att författaren betalar förlaget en viss avgift eller att man ger tillgång under olika stadier av en artikels tillkomst (t.ex. Sherpa Romeoinitiativet). Alla sådana här initiativ att göra kunskap fritt tillgänglig pekar alla mot ett skifte till förmån för mer open access. (Jag har avstått från att länka direkt då de olika sajterna lätt kan hittas på Internet)
Alla initiativ för fri tillgång av forskningens resultat bygger på någon form av social production utan proprietära intressen, alltså något som radikalt skiljer sig från traditionell produktion med ekonomiska incitament. Wikipedia är ett paradigmatiskt exempel på sådan produktion där bidragen skapas (gratis) av såväl experter som av lekmän oberoende av rang och där inte heller upphovsmannen/kvinnan får något erkännande för ett specifikt bidrag, något som skiljer sig markant från den akademiska publiceringen där erkännande och citeringar är centralt för karriär och meritering.
Nu är det emellertid inte helt oproblematiskt att bryta sig ut ur det kommersiella kretskoppet, något som Cope och Kalantzis utvecklar på ett sätt som ger mig en hel del nya funderingar. Först skall vi dock titta lite närmre på vad som utmärker "kunskapsprodukter". Jag tillåter mig att ordagrant citera ett citat från min källartikel av Thomas Jefferson:
He who receives an idea from me, receives instruction himself without lessening mine; as he who lights his taper at mine, receives light without darkening me. That ideas should freely spread from one to another over the globe, for the moral and mutual instruction of man, and improvement of his condition, seems to have been peculiarly and benevolently designed by nature.
Kunskap och idéer är s.k. non-rivalrous goods d.v.s. det uppstår ingen brist för att man delar med sig (som det kan göra med materiella ting (t.ex. mat, maskiner). Det är helt enkelt så att de vanliga kontroll- och rättighetssystemen är illa lämpade för non-rivalrous goods menar Cope och Kalantzis.
Men om det inte finns några ekonomiska incitament för kunskapsproduktion, vilka är då drivkrafterna? Drivkrafterna bakom open access (the gift economy) bygger istället på reputational rewards. Mera kritiskt skulle detta kunna uttryckas som en traditionell ego economy som bygger på vanlig akademisk fåfänga!
Oavsett drivkrafterna så finns det en del problem som tenderar att glömmas bort när man diskuterar open access. Egentligen finns ju inget som är gratis för även om jag kan ladda hem artiklar gratis så har dessa producerats av någon. Detta betyder i sin tur varje bidrag på Wikipedia eller i andra open accessfora måste ha betalats någonstans och det är oftast oklart var dessa kostnader tas. Gäller det akademiker som producerar för open access, handlar det sannolikt om skattefinansiering.
När vi vill ta steget ur det kommersiella kretsloppet, blir vi hänvisade till andra former av finansiering som sponsring, välgörenhet eller frivilligarbete. I många andra sammanhang är det inte alltid så fördelaktigt att vara obetald arbetskraft och risken för exploatering av gratisarbetet finns alltid. Här nämns t.ex. hur Google skapar stora vinster av all gratisproduktion som laddas upp på deras servrar (vilket förstås gäller alla s.k. gratissajter). Oavsett om produktionen är non-rivalrous eller finns kostnader för produktion, distribution och lagring, något som den effektiva och billiga informationsteknologin tenderar att dölja.
Om nu inte det otidsenliga publiceringssystemet kan överleva men om vi heller inte kan producera gratis, hur löser man då detta? I grunden finns det två sätt, antingen måste allt vara fritt kunskapsproduktion såväl som materiella ting, en sorts akademisk socialism, eller så måste man acceptera att saker kostar och bygga upp en hållbar kunskapsdistribution där det finns utrymme för flera, mindre producenter och där alla penningöverföringar sker helt transparent.
Anpassning till digital produktion
Universitetens produktion utmärks av att den sker med hjälp av allmänna medel där de anställda är avlönade just för att vara kunskapsarbetare; här skiljer sig universiteten från t.ex. Wikipedia och Youtube som är kommersiella sajter för information och kunskap.
Det skulle emellertid vara väldigt lätt att för universiteten att bygga upp stöd för egen publicering i sin infrastruktur. Detta skulle kunna bli ett ett lyft för university press och skapa en ny roll för biblioteken. Att producera idag är inte förenat med så stora kostnader som det en gång var och det finns egentligen inga skäl till att prenumerationspriser skall vara så höga. Skulle vi kanske inte gärna betala en liten summa för en prenumeration och en försumbar kostnad för en artikel om vi visste att det gick till den egna utgivningen?
I det här sammanhanget finns det kanske också skäl att se hur musikbranschen har förmått anpassa sig till de nya produktionsförhållandena. Efter att under ett antal år ha gnällt över piratkopiering och krävt extraskatt på lagringsmedia verkar initiativ som Spotify och iTunes vara mer ändamålenliga anpassningar till digitala distributionsformer än jakten på piratkopierare.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar