Upptäckte idag att det var nästan det månad sedan jag skrev något. Ganska skönt faktiskt att bara slappna av ett tag. Även om jag inte producerat något eget har jag i alla fall följt mina favoritbloggare och twittrare ganska flitigt i mobilen så jag vet i alla fall lite vad som händer.
Idag hittade jag emellertid det tidningskrönika som tilldrog sig mitt intresse; det handlade om ideologier, något som kändes högaktuellt med tanke på händelserna i Norge nyligen. Skribenten beskrev hur ideologier å ena sidan kan vara det positivt verktyg med vilket man kanske uppfatta världen, hur man önskar att den skall vara och hur man kan verka för att åstadkomma det man tror på.
Dessvärre finns också det negativ aspekt med ideologier då de filtrerar tillvaron så att man ser det man vill se i det som sker. Detta är vi sannolikt alla offer för och det begränsar oss och kan leda vilse.
Ett obehagligt exempel på detta har pressens och förmenta experters ganska entydiga spekulationer om att dåden i Norge måste vara ett verk av de terrornätverk som oftast nämns när sådana här händelser iscensätts.
Ganska oroande egentligen att vi har blivit så tillvanda av media att tankarna nästan alltid går i viss riktning. Men kanske finns det strategi bakom detta också?
Prenumerera på
Inlägg
Alla kommentarer
torsdag 28 juli 2011
fredag 1 juli 2011
Man har koll på allt vi gör!
Under några dagar (en lång och tättskriven text) har jag läst om Vernicular resistance to data collection and analysis: A political theory of obfuscation, en artikel som diskuterar hur vi med eller mot vår vilja lämnar spår, data, som vi inte har den ringaste aning om vad den används eller kommer att användas till. Obfuscation i det här sammanhanget handlar om att på något sätt störa eller göra det svårare att kartlägga oss baserat på de data vi lämnar efter oss i vårt dagliga liv.
Spåren
I de flesta fall är vi omedvetna om vilka spår vi lämnar, ibland gör vi det helt frivilligt som på Facebook eller i Googles olika applikationer. Själv lämnar jag ett nästan övertydligt spår efter mig (utöver de som nämns nedan) nästan varje dag då jag låter en gps-försedd mobiltelefon rita in den väg jag går till jobbet på en kartbildbild som laddas upp på nätet.
Detta skulle jag ju kunna låta bli om jag trodde att någon var intresserad av var jag rör mig men i de flesta fall är opting out inte realistiskt för oss då det gör vår tillvaro väldigt krånglig. Vi skulle t.ex. inte kunna ta ut pengar, handla med kort i matvaruaffären, ringa på mobilen, betala våra räkningar med internetbanken bara för att nämna några av alla de problem vi skulle få.
De flesta av oss är säkert också medvetna om att våra sökningar på datorn, våra besökta sidor på internet, våra bloggar och all aktivitet på sociala medier blir till data för företagen som driver sajterna. Det är inte vi som är kunder till Facebook; vi är enbart data för deras verkliga kunder annonsörerna. I artikeln nämns att Google får 98% av sina inkomster från de annonsörer som är intresserade av användardata.
Införstådd?
Vi kan förstås tycka att vi har gått in på de sociala medierna på dessa villkor: vi får jätteintressanta möjligheter att kommunicera med våra vänner gratis i utbyte mot att internetföretaget får tillgång det vi producerar, något som de sedan kan sälja till sina kunder. Vi kanske rentav tycker att det kan vara en fair deal som båda parter vinner på. Vad vi inte tänker på, kanske, är att vi ständigt producerar data som inte försvinner och mycket av det vi producerar är vi inte ens medvetna om. Här tänker vi kanske som man ibland kan tänka om övervakningskameror på publika platser att ”jag har ingenting att dölja så man får gärna filma mig om det håller buset och brotten borta”. Vad vi inte tänker på är hur alla lagrade data kan användas i en framtid. Inte heller har vi vare sig makt eller kunskap att förstå hur olika databaser kan kombineras för att skapa sådana bilder av oss som medborgare och konsumenter som vi inte ens känner till själva. Vi kan konstatera att den enskildes makt och kunskap är försumbar i förhållande till företagens.
Underlägsnas strategier
Just hur konsumenter på ett mycket, i datasammanhang, primitivt sätt har försökt att obfuscate data beskrivs i ett exempel med s.k. "loyalty cards"; hos oss motsvarar väl detta ”trogen kundkort” eller liknande där man får vissa fördelar men där förstås också köpmönstren kartläggs när man utnyttjar sina rabatter. Det exempel som beskrivs är hur grupper av människor har kommit överens om att byta dessa kort sinsemellan och därigenom störa kartläggningen köpmönstren.
I artikeln beskrivs ockå en rad andra sätt att störa datainsamling. Ett klargörande exempel på obfuscation när det gäller att försvåra snabba beslut ges från hur man under andra världskriget kunde störa radarbevakning av fientligt flyg genom att släppa ut metallfolieremsor i stor mängd. Ett annat exempel är när en rånare klär ut sig så som många andra i omgivningen; det blir på en sorts ”försvinna i mängdenstrategi” som fördröjer en insats mot rånaren . Författarna kallar detta för time-based obfuscation därför att det handlar om att under en kort tid belasta systemen så att inte relevant information kan urskiljas.
Ett annan typ av obfuscation bygger på samarbete mellan många. Författarna berättar en historia, som visserligen inte är sann, framhåller de, men den handlar om att även infödda danskar tog på sig Davidsstjärnan för att inte tyskarna skulle kunna identifiera vilka som var judar. Det inledande exemplet med byte av köptrogenhetskorten är också ett sådant exempel där man samarbetar för att störa data.
Det finns också en rad dataprogram som kan störa dataflödet på olika sätt. Författarna berättar om ett program som heter FaceCloak som är avsett att hindra FaceBook att skapa användarprofiler. Andra program som med olika tekniska lösningar hindrar datainsamling är Tor, TrackMeNot, CacheCloak och BitTorrentHydra m.fl. I texten beskrivs närmare hur de fungerar.
Moraliskt försvarbart att störa?
Nu kan man förstås ställa sig frågan om det är moraliskt försvarbart att på detta sätt försöka skada andras verksamhet. Här delar man in argumenten i ohederlighet, snålskjuts och slöseri med datorkraft.
Det är klart att det i någon mening är ohderligt att lämna felaktiga eller tvetydiga uppgifter som är avsedda att förvilla eller missleda. Här menar dock författarna att man alltid måste väga de allmänna fördelarna mot kostnaderna; det kan alltså vara etiskt försvarbart att missleda.
Snålskjuts på andras godtrogenhet kan i sammanhanget vara oetiskt. Den som har vissa kunskaper kan alltså låta de mer okunniga lämna sina spår medan de mer kunniga drar nytta av detta. Här kan man ta det vanliga webbläsartillägget AdBlock som ett exempel. Tillägget kan rensa sidorna från oönskad reklam, vilket ur en annan synvinkel är någons inkomstkälla, vilken i sin tur finansierar det intressanta innehåll vi vill ta del av. Kanske kan också utbytet av köptrogenhetskorten vara ett sätt att åka snålskjuts genom att man får ta del av erbjudanden och rabatter trots att man lämnar vilseledande informaton om sina köpvanor.
Slöseri, förorening eller systemsabotage är alla starka och värdeladdade ord som ofta används om försöken att göra dataflödet tvetydigt eller rentav odugligt. Program som på egen hand genererar missledande information eller överbelastar systemen kan kanske i någon mening sägas skapa en viss förorening och slöseri med datorkraft men här handlar det också om ur vilket perspektiv man argumenterar; vad som ur ett perspektiv betraktas som slöseri kan ur ett annat betraktas som en rätt att skydda sin integritet. I det fall där dataflödet också är avsett att användas för samhälleligt viktiga beslut som t.ex spårande av smittkällor i livsmedel är det klart att missledande data är något negativt. Det kan också skapa problem om man låter speciella datorprogram byta ut användardata data på ett sådant sätt att man använder andra verkliga personers uppgifter, vilka då kan få problem med banker, flygresor m.m.
Myterna
Diskutssionen måste ta sin utgångspunkt i syftet (eller syftena) med att samla data om individer. Man kan säkert hitta fall där det är legitimt att samla data men i fler fall (tror jag) kan man ifrågasätta insamlandet. Det är myt, säger författarna, att det bara handlar om gott eller ont utan man måste också ställa frågan om proportioner. Samlar man data i proportion till vad man vill uppnå? Att förvränga en del av data kan då bli den enskildes försök att skapa en viss balans mellan insamlandet och det företaget har som syfte; de kan få en del men inte men inte överskottsinformation.
Det finns också en myt om att det faktiskt är frivilligt att lämna ut sig på Facebook och andra sociala medier; genom att gå med har man accepterat villkoren. Följaktligen, om man förvränger dataflödet, bryter man inte bara mot överenskommelsen utan man åker också snålskjuts på allt de som beter sig konformt. Enligt den här uppfattningen blir the obfuscator någon som parasiterar på andra.
In blanco
Det finns förstås en rad argument såväl för- som emot det som är temat för den här artikeln men det handlar kanske i grunden om att väcka frågor om den lilla människans maktlöshet och kunskapsunderläge i förhållande till de stora företagen. Att dra sig undan går inte; vad kan man göra istället? Alla vi som är tvingade att bidra med information, vilken vi inte vet var den tar vägen, vad den används till och hur den säkras i framtiden är bildligt tvingade att skriva på en förbindelse in blanco där vi inte har någon direkt anledning att lita på mottagaren. Att störa dataflödet blir en sista utväg och en sort sund olydnad, enligt författarna till artikeln.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
Spåren
I de flesta fall är vi omedvetna om vilka spår vi lämnar, ibland gör vi det helt frivilligt som på Facebook eller i Googles olika applikationer. Själv lämnar jag ett nästan övertydligt spår efter mig (utöver de som nämns nedan) nästan varje dag då jag låter en gps-försedd mobiltelefon rita in den väg jag går till jobbet på en kartbildbild som laddas upp på nätet.
Detta skulle jag ju kunna låta bli om jag trodde att någon var intresserad av var jag rör mig men i de flesta fall är opting out inte realistiskt för oss då det gör vår tillvaro väldigt krånglig. Vi skulle t.ex. inte kunna ta ut pengar, handla med kort i matvaruaffären, ringa på mobilen, betala våra räkningar med internetbanken bara för att nämna några av alla de problem vi skulle få.
De flesta av oss är säkert också medvetna om att våra sökningar på datorn, våra besökta sidor på internet, våra bloggar och all aktivitet på sociala medier blir till data för företagen som driver sajterna. Det är inte vi som är kunder till Facebook; vi är enbart data för deras verkliga kunder annonsörerna. I artikeln nämns att Google får 98% av sina inkomster från de annonsörer som är intresserade av användardata.
Införstådd?
Vi kan förstås tycka att vi har gått in på de sociala medierna på dessa villkor: vi får jätteintressanta möjligheter att kommunicera med våra vänner gratis i utbyte mot att internetföretaget får tillgång det vi producerar, något som de sedan kan sälja till sina kunder. Vi kanske rentav tycker att det kan vara en fair deal som båda parter vinner på. Vad vi inte tänker på, kanske, är att vi ständigt producerar data som inte försvinner och mycket av det vi producerar är vi inte ens medvetna om. Här tänker vi kanske som man ibland kan tänka om övervakningskameror på publika platser att ”jag har ingenting att dölja så man får gärna filma mig om det håller buset och brotten borta”. Vad vi inte tänker på är hur alla lagrade data kan användas i en framtid. Inte heller har vi vare sig makt eller kunskap att förstå hur olika databaser kan kombineras för att skapa sådana bilder av oss som medborgare och konsumenter som vi inte ens känner till själva. Vi kan konstatera att den enskildes makt och kunskap är försumbar i förhållande till företagens.
Underlägsnas strategier
Just hur konsumenter på ett mycket, i datasammanhang, primitivt sätt har försökt att obfuscate data beskrivs i ett exempel med s.k. "loyalty cards"; hos oss motsvarar väl detta ”trogen kundkort” eller liknande där man får vissa fördelar men där förstås också köpmönstren kartläggs när man utnyttjar sina rabatter. Det exempel som beskrivs är hur grupper av människor har kommit överens om att byta dessa kort sinsemellan och därigenom störa kartläggningen köpmönstren.
I artikeln beskrivs ockå en rad andra sätt att störa datainsamling. Ett klargörande exempel på obfuscation när det gäller att försvåra snabba beslut ges från hur man under andra världskriget kunde störa radarbevakning av fientligt flyg genom att släppa ut metallfolieremsor i stor mängd. Ett annat exempel är när en rånare klär ut sig så som många andra i omgivningen; det blir på en sorts ”försvinna i mängdenstrategi” som fördröjer en insats mot rånaren . Författarna kallar detta för time-based obfuscation därför att det handlar om att under en kort tid belasta systemen så att inte relevant information kan urskiljas.
Ett annan typ av obfuscation bygger på samarbete mellan många. Författarna berättar en historia, som visserligen inte är sann, framhåller de, men den handlar om att även infödda danskar tog på sig Davidsstjärnan för att inte tyskarna skulle kunna identifiera vilka som var judar. Det inledande exemplet med byte av köptrogenhetskorten är också ett sådant exempel där man samarbetar för att störa data.
Det finns också en rad dataprogram som kan störa dataflödet på olika sätt. Författarna berättar om ett program som heter FaceCloak som är avsett att hindra FaceBook att skapa användarprofiler. Andra program som med olika tekniska lösningar hindrar datainsamling är Tor, TrackMeNot, CacheCloak och BitTorrentHydra m.fl. I texten beskrivs närmare hur de fungerar.
Moraliskt försvarbart att störa?
Nu kan man förstås ställa sig frågan om det är moraliskt försvarbart att på detta sätt försöka skada andras verksamhet. Här delar man in argumenten i ohederlighet, snålskjuts och slöseri med datorkraft.
Det är klart att det i någon mening är ohderligt att lämna felaktiga eller tvetydiga uppgifter som är avsedda att förvilla eller missleda. Här menar dock författarna att man alltid måste väga de allmänna fördelarna mot kostnaderna; det kan alltså vara etiskt försvarbart att missleda.
Snålskjuts på andras godtrogenhet kan i sammanhanget vara oetiskt. Den som har vissa kunskaper kan alltså låta de mer okunniga lämna sina spår medan de mer kunniga drar nytta av detta. Här kan man ta det vanliga webbläsartillägget AdBlock som ett exempel. Tillägget kan rensa sidorna från oönskad reklam, vilket ur en annan synvinkel är någons inkomstkälla, vilken i sin tur finansierar det intressanta innehåll vi vill ta del av. Kanske kan också utbytet av köptrogenhetskorten vara ett sätt att åka snålskjuts genom att man får ta del av erbjudanden och rabatter trots att man lämnar vilseledande informaton om sina köpvanor.
Slöseri, förorening eller systemsabotage är alla starka och värdeladdade ord som ofta används om försöken att göra dataflödet tvetydigt eller rentav odugligt. Program som på egen hand genererar missledande information eller överbelastar systemen kan kanske i någon mening sägas skapa en viss förorening och slöseri med datorkraft men här handlar det också om ur vilket perspektiv man argumenterar; vad som ur ett perspektiv betraktas som slöseri kan ur ett annat betraktas som en rätt att skydda sin integritet. I det fall där dataflödet också är avsett att användas för samhälleligt viktiga beslut som t.ex spårande av smittkällor i livsmedel är det klart att missledande data är något negativt. Det kan också skapa problem om man låter speciella datorprogram byta ut användardata data på ett sådant sätt att man använder andra verkliga personers uppgifter, vilka då kan få problem med banker, flygresor m.m.
Myterna
Diskutssionen måste ta sin utgångspunkt i syftet (eller syftena) med att samla data om individer. Man kan säkert hitta fall där det är legitimt att samla data men i fler fall (tror jag) kan man ifrågasätta insamlandet. Det är myt, säger författarna, att det bara handlar om gott eller ont utan man måste också ställa frågan om proportioner. Samlar man data i proportion till vad man vill uppnå? Att förvränga en del av data kan då bli den enskildes försök att skapa en viss balans mellan insamlandet och det företaget har som syfte; de kan få en del men inte men inte överskottsinformation.
Det finns också en myt om att det faktiskt är frivilligt att lämna ut sig på Facebook och andra sociala medier; genom att gå med har man accepterat villkoren. Följaktligen, om man förvränger dataflödet, bryter man inte bara mot överenskommelsen utan man åker också snålskjuts på allt de som beter sig konformt. Enligt den här uppfattningen blir the obfuscator någon som parasiterar på andra.
In blanco
Det finns förstås en rad argument såväl för- som emot det som är temat för den här artikeln men det handlar kanske i grunden om att väcka frågor om den lilla människans maktlöshet och kunskapsunderläge i förhållande till de stora företagen. Att dra sig undan går inte; vad kan man göra istället? Alla vi som är tvingade att bidra med information, vilken vi inte vet var den tar vägen, vad den används till och hur den säkras i framtiden är bildligt tvingade att skriva på en förbindelse in blanco där vi inte har någon direkt anledning att lita på mottagaren. Att störa dataflödet blir en sista utväg och en sort sund olydnad, enligt författarna till artikeln.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)