För en forskare i karriären är det viktigt att bli publicerad, helst i någon av de dominerande tidskrifterna i Västvärlden. Nu är det emellertid inte så att dessa tidskrifter är några neutrala kanaler där kunskapen flyter fram utan det är snarare så att de bestämmer vad som skall räknas som kunskap.
Akademisk kunskap har en del speciella drag som skiljer den från vardagskunskapen då den är framtagen enligt speciella regler och ritualer. En integrerad del av den akademiska kunskapen är också hur den representeras i en publikation. Denna representation bygger på tre premisser:
a. Det finns redan tillgängliga kunskapsrepresentationer i form av alla de artiklar och böcker som den nya kunskapen förväntas bygga vidare på både vad gäller innehåll och konventioner för hur kunskap representeras akademiskt.
b. Forskaren skall på ett retoriskt sätt representera det nya han eller hon anser sig veta enligt de
konventioner som gäller (manuskript, redaktörsbeslut, peer reviewing, revideringar och publicering).
Den nya kunskapsrepresentationen är alltså starkt präglad av de sociala processer som gäller för publicering.
c. Den nya kunskapsrepresentationen publiceras och integreras i den tillgängliga kunskapsmassan. Här etableras bla. upphovsrätt till representationen men inte till själva kunskapen vilken vi har rätt att citera och skyldighet att ge erkännande till den som skapat den. Genom integration uppgår den nya representationen i en kunskapsmassa och blir en "tillgänglig" (enligt a. ovan) kunskapsrepresentation.
Denna kunskapens trestegsprocess - tillgänglig kunskap, nya kunskapsrepresentationer och integrationen med de tillgängliga texterna - kan betraktas som generell men den kan komma att utmanas av starka krafter (forces of epistemic disruption) i vår tid.
Utmaningarna (disruptive forces)
Den första och mest iögonfallande utmaningen utgörs av teknologin, men det är inte i första hand själva kunskapsinnehållet som påverkas då de digitala texterna i stort sett liknar de tryckta texterna. Även pdf-dokumenten är statiska, slutna texter som producerats enligt de sociala processer som beskrivits ovan. Cope och Kalantzis uttrycker det som att det inte finns något deterministiskt förhållande mellan teknologi och social förändring; det går alldeles utmärkt att använda ny teknologi för att göra på detsamma som tidigare.
Den nya teknologin skulle emellertid kunna användas för en mer multimodal publicering där man publicerar sådant som inte är möjligt att publicera i text. Eftersom utrymme inte är något problem för den digitala tekniken är det också möjligt för läsare att ta del av datamaterial och annat som en publikation bygger på. Den digitala tekniken gör det således möjligt att komma bort från den linjära och statiska representationen till förmån för en mer kollaborativ, pågående dialog så som redan sker på wikis eller bloggar.
En andra utmaning har att göra med de ekonomiska villkoren för publicering. Internet har vant oss vid att ha tillgång till oändligt mycket information utan att den kostar oss något. Men det vi hämtar hem måste förstås kosta något i något led; någon har skrivit, någonstans är det lagrat o.s.v. Vi har vant oss vid en sorts informationssocialism som går hand i hand med en kommersiell marknad; Wikipedia är gratis därför att någon donerar sin tid, Google är gratis därför att man säljer det som människor producerar till annonsörer, open accessmaterial är gratis därför att många (t.ex. universitet) värderar att synas på nätet.
Inom områden där kunskapsutvecklingen är snabb är tidig tillgång till kunskapen nödvändig. Här har konferensbidrag blivit viktigare än artiklar. Undersökningar har också visat att uppåt 90% av artiklarna i de femton mest kända ekonomiska tidskrifterna kan laddas hem från Internet.
En tredje utmaning utgörs av en mer distribuerad kunskapsproduktion; idag är det inte bara universiteten som producerar kunskap utan även sjukhus, skolor, företag och människor i allmänhet (the wisdom of the crowd).
Ett fjärde område där förändring kan komma att rör den geografiska ojämlikheten där rika länder har fördelar framför fattiga, där engelsktalande länder dominerar över icke-engelsktalande och där intellektuella centra dominerar över mer perifera institutioner.
Det femte området där traditionell publicering utmanas rör interdisciplinariet. I samband med att frågorna i vår tid blir alltmer komplicerade blir interdisciplinaritet av nöden. Denna utmanar den snäva ämnessynen. Konventionella tidskrifter som bevakar och upprätthåller ett kunskapsområde är inte särskilt lämpade för den nya typen av frågor, fastslår författarna.
Slutligen kommer en kultur med allt fler aktiva kunskapsproducenter att utmana den rådande ordningen. Idag undermineras den traditionella uppdelningen mellan producent och konsument genom att man bloggar, kommenterar och diskuterar. Man skulle kunna säga att den hierarkiska världen ersätts av ett mer utjämnat förhållande där den stora massan inte enbart är konsumenter utan också producenter. Detta leder till att kunskapsproduktionen inte längre blir så linjär med en tydlig början och ett tydligt slut; kunskapsproduktionen kan bli dynamisk, kollaborativ och social.
Nu nöjer sig inte författarna Cope och Kalantzis med att konstatera dessa disruptive forces utan de går djupare än så och identifierar three breaking points där de närmare granskar de tre villkoren tillgänglighet, kunskapsproduktion och det publicerade (design availability, designing och the designed). Mer specifikt kommer de att granska open access, peer review och citation counts.
Detta skall jag skriva om när jag får tid. Missa inte det.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar