Själv är jag ingen erfaren artikelskrivare och någon skulle möjligen kunna hävda att jag talar om sådant jag inte begriper mig på eller att det är ett utslag av "surt sa räven". Emellertid menar jag att jag här granskar en representation av något, ett uttryck som författarna återkommer till i sin artikel, och som sådan tycker jag att argumenteringen är både intressant och viktig. Även om jag inte vare sig kan eller vill uttala mig om hur det "verkligen" är, tycker jag att det som framförs är något som bör diskuteras, speciellt som villkoren har förändrats radikalt av informationsteknologin
Granskningen av ny kunskap, s.k. peer-review, utförd av de som besitter kunskap inom ett visst område, är central för värderingen av det nya. Den här granskningsproceduren har mycket gamla anor och Cope och Kalantzis beskriver liknade procedurer så långt tillbaka som på 800-900-talet. De konstaterar att det finns en rad gamla förebilder till detta sätt att bedöma kvalitet.
Representation kunskap
Det som granskas är alltid en manusförfattares representation av ett forskningsresultat, det är alltså vad och hur man valt att retoriskt framställa något som granskas. Granskaren måste följaktligen förutsätta att det finns en koppling mellan datamaterialet och det som presenteras i manuset.
Granskares granskning
Lämplig att granska ett manus är den som redan har publicerat sig inom samma eller närliggande område; granskaren måste ha en chans att förstå representationen. Granskningen omges av en aura av opartiskhet.
En egenhet (eller problem) är att det inte sker någon dialog om det som ledde fram till texten, något som skulle vara lätt att åstadkomma med digital teknik. När texten väl är publicerad, finns heller inga möjligheter till vidare kommunikation och revideringar, om man inte räknar med kommande publiceringar där en text citeras elller kritiseras. Vi kan nog anta att öppenhet och reflektion där man som jämspelta parter diskuterar skulle gynna kunskapsprocessen.
En social värdering av texter som numera sker på nätet var praktiskt taget omöjlig innan texter publicerades digitalt men vad finns det egentligen som förhindrar sådan värdering även av akademiska kunskapsprodukter? Även granskarna skulle faktiskt kunna bli bedömda!
I en förlängning skulle en öppen granskning kunna sudda ut gränserna mellan pre- och postpublicering så att omarbetningar skulle kunna fortsätta dynamiskt. Härigenom skulle inte publicerade texter "fossiliseras" och jag antar att mången forskare skulle vilja ha möjligheten att revidera eller utveckla det som en gång publicerades.
Ytterligare en egenhet i det nuvarande publiceringssystemet är att det ger ett sådant företräde för texten. Den representerade kunskapen innehåller inget eller mycket lite av det råmaterial som den refererar till. Digital datalagring är emellertid inte något problem, inte heller inkludering av video, ljud eller annat material; det som går under samlingsnamnet multimedia. Inkluderingen av råmaterial skulle förstås göra att reviewprocessen kom mycket närmre det den representerade kunskapen refererar till. Sannolikt skulle tillförlitligheten i den representerade kunskapen öka härigenom.
Ett stort problem med traditionell granskning är att det är en mycket långsam procedur. Inom vetenskaper där kunskapsutvecklingen är snabb, exempelvis fysik "publiceras" material i arkiv där man inte organiserar någon peer-review. Det är inte ens säkert att de pre-prints som publiceras där någonsin kommer att publiceras på det traditionella sättet.
Granskningens kriterier
Vad är det egentligen som mäts eller värderas i en granskning? Är detta något som inte behöver diskuteras? Har de som representerar ett kunskapsområde en outtalad känsla eller kanske en bestämd uppfattning om vad som är kvalitet så att de kan bevaka området mot "inkräktare"? Redaktören är den förste "gate-keepern" i granskningsprocessen. Idealt väljer redaktören granskare utifrån kompetens men man är inte mer än människa och ingen kan nog befria sig från behovet att bevaka och positionera sig i relation till sina intressen. Granskarna i sin tur, obetalda som de är, ser förstås en del fördelar med att acceptera uppdraget från redaktören; det kan löna sig i en framtid.
Ett speciellt förhållande är att det inte finns någon oberoende instans som kan överpröva en bedömning av vad som är relevant kunskap. I sämsta fall blir tidskrifterna nätverk för gruppen insiders inom ett område. Forskare som inte naturligt hör till nätverket, icke-engelskspråkiga, forskare som är tidigt i sin karriär eller helt enkelt bedriver oortodox forskning missgynnas av dessa nätverkseffekter och därmed missgynnas väl också utvecklandet av potentiellt värdefull kunskap.
Slutligen säger författarna att ett open accesssystem inte alls behöver vara någon garanti för en mer öppen process. Snarare är det så att dessa är ännu mer ideologiska än de som lever under någon sorts ekonomisk anpassningstvång.
De digitala modellerna kan vara lika slutna som de gamla när det gäller kunskapsfrågorna.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar