torsdagen den 23:e februari 2012

Omvända världen i lektionssalarna

Förslag och idéer om att "flippa" sitt klassrum finns det gott om på nätet, The Flipped Class Manifest är ett exempel. Att flippa innebär i stora drag att den informationsöverföring som nästan alltid sker i olika undervisningssammanhang ofta kan ske med hjälp av olika teknologier så att tiden tillsammans med lärare och handledare i högre grad kan användas för samtal och diskusson om lärostoffet. Idén till det här inlägget fick jag från ett blogginlägg med titeln  Flipping Your Classroom With Free Web Tools.

my empty classroom by MNicoleM, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  MNicoleM 

Nu skulle man ju kunna hävda att det inte är någon direkt nyhet att överföra information med hjälp teknologier; den äldsta och mest kända av dessa är förstås texten så som den manifesteras i kursböcker och annat som skall läsas.

I princip har det väl inte funnits något som hindrat att man flippat sin undervisning redan innan man hade tillgång till alla de omskrivna tech tools som vi har idag men vi vet alla att vi trots detta står i salen och för över information till de studerande, i bästa fall består den av något annat än det som kan läsas i kursböckerna.

Vad finns det för skäl att föreläsa?
En grundtanke, tror jag, med föreläsningen är att hjälpa de studerande att navigera inom ett kunskapsfält, då det inte är säkert att novisen klarar denna navigering i en lärobok på flera hundra sidor. En vägledande överblick inom området kan vara en ett skäl att informera gruppen. Ett annat skäl att föreläsa kan vara att man vill inkorporera annat material än det som kursböckerna behandlar. Vi vet alla det finns en viss tröghet inom det akademiska systemet när det gäller att ändra på saker. Ett skäl som jag ser som relevant och i högsta grad didaktiskt motiverat är att man vill åstadkomma något som är avpassat för speciella villkor; det kan handla om vad en erfaren undervisare bedömer som lämpligt i förhållande till en viss studerandegrupp.


Vad kan nya teknologiska verktyg erbjuda?
I många fall erbjuder nya "tech tools" en utmärkt möjlighet att att mer eller mindre skräddarsy undervisningen. Andra möjligheter är också att i de fall där man tillverkar didaktiskt material så kan det återanvändas, inte enbart för att det kan vara tidsbesparande för lärare utan framförallt för att det kan användas av olika studerande vid olika tillfällen och dessutom gång på gång.

Men hur skulle det möjligen gå till att tillverka ett material som svarar mot specialla krav? 
 Låt oss göra en jämförelse. Om vi har köpt någon teknisk apparat, finns idag väldigt ofta en länk till en liten film på nätet som visar olika sätt att använda den här apparaten. På samma sätt skulle en lärare med mycket enkla medel kunna spela in kortare videoavsnitt där man t.ex. visar hur man riggar en labbsituation, hur man infogar variabler i ett statistikprogram, hur man utför manuella operationer med ett visst verktyg eller hur man spelar en viss passage i ett musikstycke. Detta är bara några exempel och den som står inför en didaktisk situation kan förstås se mer preciserat vad som krävs.


Nu kanske läsaren ställer sig frågan om den som så positivt talar om detta (d.v.s. jag själv) någonsin har prövat på att åstadkomma något i den här stilen själv. Jo, det har jag, men sannolikt kunde jag åstadkommit mycket mera.

Några exempel är screencasts d.v.s. hur jag spelar in min datorskärm tillsammans med en ljudkommentar då jag vill visa mina studerande tillvägagångssättet när man skall åstadkomma något specifikt i en lärplattform. Här har jag använt gratisprogrammet Jing . Video tycker jag att man enklast spelar in med YouTube  där man helt enkelt sätter sig vid sin dator och följer anvisningarna på skärmen efter att man loggat in med sitt konto på YouTube. Nyligen träffade jag också på ett program som heter PresentationTube  där man länkar slides, video och anteckningar på ett integrerat sätt. Nackdelen är att man måste ladda ner programvara och att man förmodligen måste använda just PowerPoint; jag har inte använt detta på allvar. Att dela ut en presentation på nätet går annars utmärkt med Slideshare . Dessa är några exempel på hur man kan överföra information i klassisk mening

Utöver denna rena informationsöverföring erbjuder förstås nätet en rad möjligheter att samverka kring uppladdade dokument. Här kan man nämna GoogleDocs  och olika wikitjänster. I det här sammanhanget skall man kanske heller inte glömma vilken roll "skvallertjänster" som Twitter och Facebook kan spela.

Sammanfattningsvis innebär de nya verktygen att man ger mer ansvar åt den lärande att aktivt engagera sig i sitt lärande, något som länge har tillhört det önskvärda på den didaktiska agendan. Man kanske kan beteckna det som att man "medverkar" på ett annat sätt än när man är en konsument av information, oftast överförd av en lärare eller en med motsvarande roll.

Något nytt under solen?
Det intressanta i det här sammanhanget är förstås vad de nya teknologierna kan åstadkomma och om de kan åstadkomma något som de gamla (texter, bilder, tabeller etc) inte kunde åstadkomma. Egentligen har det ju alltid varit möjligt att förbereda sig inför ett lektionspass och därefter utnyttja tiden till diskussion och frågor. Det som de nyare teknologierna medger är förstås en större möjlighet att gå utanför de bestämda texterna, att blanda ljud, bild och video samt att förenkla två-eller flervägsinteraktion.

Tools For Conviviality by tonyhall, on Flickr
Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  tonyhall 

Även om det näppeligen kan finnas något mera flexibelt än en bok i fickan eller väskan, återstår förstås att texten inte kan återge rörliga skeenden eller ljud som video eller ljudinspelningar. Den stora skillnaden är kanske trots allt att de nya teknologierna har något av nyhetens behag över sig; det finns också ett mera tveksamt inslag av att det blir "roligare" att lära sig. Det är förstås inget fel i att det är roligt att lära sig; motivation är väl det som driver oss alla men om man med roligt försöker invagga de lärande i att de nya teknologierna gör det "lättare" att lära än på det "gamla tråkiga sättet" tror jag man är ute i tveksamma ärenden. Att lära sig något till fulländning är trots allt något som kräver engagemang, uthållighet och oftast hårt arbete. Med eller utan ny teknologi.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdagen den 22:e februari 2012

Att skapa goda relationer i nätbaserad undervisning


En artikel med titeln Rapport in Distance Education av Elizabeth Murphy and María A. Rodríguez-Manzanares i tidskriften IRRODL undersöker begreppet rapport i relation till distansundervisning eller nätbaserat lärande som jag kanske själv skulle säga. Rapport definieras som ”harmonious interactions between teachers and students or a relationship with mutual understanding and satisfactory communication.” Det är vidare ett ömsesidigt fenomen som karakteriseras av ömsesidigt tillmötesgående, respekt, öppenhet, uppmärksamhet och förståelse.
Det säger sig nästan självt att detta är något som spelar roll i undervisning. Emellertid, säger författarna, har detta begrepp främst undersökts i relation till undervisning på plats, f-2-f, campusundervisning, klassrumsundervisning eller vad man väljer att kalla den typ av undervisning dä lärare och elever möts i det fysiska rummet.

Vilken roll spelar ”rapport” i distansundervisning? Är det ens möjligt att skapa denna relation i distansundervisning?

I den empiriska undersökning de rapporterar ställer man tre frågor till 42 lärare i distanutbildning (DE):

1. Is building rapport important in DE?
2. What are the challenges related to promoting rapport in DE?
3. In what ways do you build rapport between yourself and students in DE?


Forskarna kommer fram till att det är viktigt att etablera god relation (rapport) speciellt i distansundervisning eftersom man saknar det vanliga sätten att skapa kontakt med människor; annars är det som att undervisa en hög datorer ( a bunch of little computers).

Det erbjuder dock ett antal utmaningar att skapa denna relation på nätet därför att deltagarna är så vitt spridda och dessutom arbetar under så olika förhållanden. En del av de tillfrågade säger också att det inte ser någon direkt anledning att skapa någon social relation med deltagarna.

Man måste också inse att en distansstudent är där av fri vilja och i många fall inte vill ha någon social interaktion med andra. Det finns en föreställning om detta från förr i tiden då man skickade brev och fick feedback på sina uppgifter och så var man nöjd med detta.

Forskarna finner en rad indikatorer som stöd för sina olika huvudkategorier. Desa är inte möjliga att återge här men några känns väldigt bekanta och relevanta. Tone of interactions känner jag igen mig i för här handlar det om vara vänlig, humoristisk, respektfull och hederlig. Likaså identifierar de en kategori som handlar om att vara social d.v.s. all kommunikation behöver inte ha ett akademiskt innehåll. Att vara tillgänglig och att svara snabbt är också viktiga indikatorer.

In sin diskussion säger författarna att rapport egentligen är ett dyadic (ömsesidigt) fenomen men att man i den här studien egentligen enbart har fokuserat på vad lärarna säger.

Det resultat man möjligen kan lägga på minnet är det sex huvudkategorierna som identifierades: Recognizing the person/individual; Supporting and monitoring; Availability, accessibility, and responsiveness; Non text-based interactions; Tone of interactions; Non-academic conversation/interactions.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

torsdagen den 16:e februari 2012

Öppen samverkan på nätet - exemplet matematik

Under förmiddagen fick jag via mina vanliga kanaler (oftast Twitter) se hur en matematikprofessor i Cambridge ställer frågan: Is massively collaborative mathematics possible?


Nu är det inte så att jag är kunnig i matematik och jag kommer sannolikt aldrig att delta i något kollaborativt matematikprojekt på nätet men hans fråga har så många generellt intressanta beröringspunkter med de nätaktiviteter som jag själv ägnar mig åt att jag valde att stanna till inför inlägget.

Först och främst känns det som om det finns flera beröringspunkter med de "massively open online courses" (MOOCs) som jag har någon (liten) kännedom om men det är främst matematikprofessor Gowers nyfikenhet och vilja att utforska något som fascinerar mig.

Vid flera tillfällen återkommer han till att han inte har så stora tekniska kunskaper så att han själv kan föreslå de informationsteknologiska verktyg som är lämpligast. Icke desto mindre drivs han av en idé där han tänker sig ett forum på nätet där var och en som har något att tillföra till det aktuella problemet kan kasta sig in och föreslå något utan att bli avspisad av "de som vet bättre".

Vad skulle det kunna finnas för fördelar med att sätta upp en sådan problemlösningssituation? Gower säger att han inte med säkerhet kan uttala sig om detta; han vill ta reda på detta. Han kan emellertid se en hel del fördelar.

Ibland, säger han, löser man problem av ren tur. Om flera samverkar är det rent statistiskt större sannolikhet att man kommer på en lösning. Det är emellertid inte enbart sannolikhet man måste förlita sig på utan det är helt enkelt så att olika människor kan olika saker och därför är den sammanlagda kunskap som finns i en stor grupp större den den kunskap en eller två individer. En tredje fördel är att olika männniskor arbetar på olika sätt; en del vill kasta fram idéer, andra vill beskriva problemen på nya sätt och några är bra på att ta ett steg bakåt och komma med sammanfattningar.

Sammanfattningsvis är det så att om en stor grupp matematiker kan länka ihop sitt tänkande på ett effektivt sätt är det stor sannolikhet att de också löser problem på ett effektivt sätt. Så långt om fördelarna men finns det något att vara tveksam inför?

signaling (animated) by Genista, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Genista 

Varför skulle matematikforskare vilja dela med sig av sina idéer (eller vilken forskare som helst för den delen)? Trots allt är det ju så att forskarna vill publicera sina resultat och därigenom höja sitt meritvärde. Vad skulle hända om man t.ex. hade ett utmärkt samarbete nästan tills dess ett problem var löst och att då en av deltagarna rusade iväg och publicerade denna lösning som sin egen enbart för att meritera sig?

De är nu som Glower ser det fantastiska med att finnas öppet på nätet. Om man kontinuerligt publicerar processen i bloggar, wikis eller andra fora så innebär detta att allt är fullständigt transparent och publikt. Istället för forskarens vanliga reaktion att hålla på sitt resultat så att inte någon annan tar det blir det istället attraktivt att faktiskt visa sina idéer och lösningar innan någon annan kommer på samma idé och visar denna publikt.

Vad skulle möjligen kunna hända med den forskare som deltar i ett gemensamt projekt och mot slutet, när lösningen är inom räckhåll, bryter sig ut och försöker publicera resultatet som sitt eget? Detta är naturligtvis fullt möjligt men eftersom projektet har varit publikt skulle alla veta hur resultatet kommit till och det skulle sannolikt inte tas väl upp bland forskarkollegorna. Lite pinsamt vore det väl också en om en granskare påpekade att man nog borde ge erkännande åt de kollegor som bidragit till resultatet. Även om jag inte vet hur matematikforskare brukar bete sig mot varandra, känns det väl som om frifräsaren här skulle ha "bränt sina skepp" och huvudsakligen få klara sig på egen hand i fortsättningen

Även om en idé, aldrig så briljant, i ett gemensamt matematikprojekt på nätet inte har samma tyngd som publicering i en ansedd tidskrift, så kommer de lösningar man skapar i onlineprojekt att med tiden skapa ryktbarhet bland människor som håller på med matematik, vilket sannolikt kommer att vara mycket värt.

(Detta vill jag understryka med tjocka streck då jag ser hur de personer jag följer på nätet åtnjuter ett anseende och rykte som med största sannolikhet inte har uppkommit som en följd av deras akademiska publicering utan istället genom de tio-, ja hundratusentals läsare över hela världen som följer deras inlägg på nätet och som lyssnar på deras föreläsningar i snart sagt alla världsdelar)

För att ett sådant här projekt skall kunna fungera skissar Gowers ett antal förhållningsregler (12 st). Jag återger några som jag betecknar som mycket generella nedan.

  • Alla kommentarer måste vara kortfattade och inte alltför tekniska
  • Kommentarer måste vara lätta att förstås; man måste kunna förklar så att folk begriper
  • Man får inte vara rädd för "dumma" eller halvtänkta idéer
  • Man får inte sabla ner andras idéer som dumma; man måste argumentera
  • Det idealiska måste vara en lösning där vars och ens insats inte är överväldigande utan att det i stället är supermatematikern, alltså den fördelade hjärnkraften, som står för det hårda arbetet
  • Om man själv tror sig ha lösningen inom räckhåll efter veckor av arbete bör man motstå den frestelsen att dra sig undan och istället förklara sin idé för att se om den samlade hjärnkraften kanske kan lösa problemet på effektivare sätt 
  • Tillsist, säger Gowers, om man nu skulle komma fram till ett publicerbart resultat, så skall det publiceras som ett gemensamt projekt med länkar till den diskussion som lett fram till resultatet,  även om det bland deltagarna finns de som inte bidragit så mycket. 

 Som jag förstått det vid en snabb genomläsning valde man en wiki för projektet eftersom en wiki är helt transparent i den meningen att alla registrerade kan gå in och skriva och ändra. Dessutom sparas revisionshistoriken så att det blir helt transparent när det gäller de olika bidragen.

Här är ytterligare några länkar till projeket, Polymath project och Questions of procedure


Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdagen den 15:e februari 2012

Undervisning bak-och-fram

Jag har flera gånger träffat på begrepp som "flipped classroom", "flipped instruction" på senaste tiden. Begreppen antyder att man vänder på hur något brukar vara.

Om jag kortfattat skall försöka uttrycka hur jag uppfattar detta, handlar det i grunden om att man istället för att använda undervisningstid till att överföra information istället bör använda den till att just undervisa d.v.s. till interaktion med de studerande. Det här är tankar som jag själv egentligen tänkt många gånger utan att klä dem i något slagkraftigt uttryck i kombination med "flip".


Om man har hört mig tala eller möjligen också läst något av det jag skrivit, kan man inte ha undgått att märka att jag alltid tyckt att det är ett visst slöseri med tid att låta skolelever och studenter sitta "söka information" eller få information överförd på lektionstid då denna förhållandevis dyra och värdefulla tid tillsammans med lärare borde utnyttjas för att diskutera och reda ut sådant som möjligen bereder de studerande svårigheter. Överföring och sökande efter information skulle man kunna förpassa till andra tillfällen, förslagsvis till eget arbete eller samarbete med studiekamrater.

Information idag är inte precis någon bristvara och med lite ledning (viktigt!) skulle man kunna hämta in informationen utanför själva lektionstiden. Det man sannolikt först kommer att tänka på är att universitet och andra lärosäten skulle kunna spela in den information som de studerande behöver för att verkligen begripa sig på ett område.

Jag har själv ofta tänkt att det egentligen är lite bortkastad tid att låta ett helt auditorium sitta och lyssna i realtid på en person, som i bästa genomför en "föreställning" som inte kan ersättas av en inspelad variant, men som oftast håller en föreläsning utifrån ett manus, en föreläsning som dessutom inte sällan har hållits flera gånger tidigare. Om man istället kunde låta de studerande ta del av detta innehåll på egen hand, skulle det liksom bli tid över till undervisning i dess rätta bemärkelse och det är väl detta som är poängen.


Detta bygger förstås på att de studerande har så pass "styrfart" att de faktiskt tar del av innehållet innan de träffas. I många fall är det nog så att den som studerar tycker att det är lite skönt att gå till en föreläsning, speciellt om föreläsaren kan göra en riktig "föreställning" så att man trivs.

Att titta på en inspelad föreläsning är ganska annorlunda och då menar jag inte enbart att man blir bunden till en datorskärm utan också detta att man faktiskt blir tvungen att koncentrera sig. Att sitta och titta på en föreläsning på sin dator utan att vara helt koncenterad tror jag faktiskt inte att man gör.

Jag brukar ibland lite provocerande säga att det faktiskt är bätre att ta del av en inspelad föreläsning via min dator än att sitta som en av hundra (eller flera hundra) i en stor sal. Det är inte bara det att man får ett distinkt ljud som man kan avskärma med hörlurar utan man kan också stoppa föreläsningen, ta om eller lyssna flera gånger om man så vill.

Att man får en föreläsning med denna kvalitet bygger förstås på att man har en infrastruktur som medger både enkel och högkvalitativ inspelning av föreläsare samtidigt som det ställer vissa krav på föreläsarna själva, inte enbart att de skall vara med på att bli inspelade utan också att de uttrycker sig så klart att studenterna förstår innehållet. Sen kan förstås lärosätet själv ha åsikter om hur man vill att deras medarbetare skall framstå utåt.

Jag ser en del problem med att "flippa" undervisningen. Låt mig fundera över några. Ett hinder som måste övervinnas är att lärare förutom att de kanske inte vill låta sig spelas in också är väldigt rädda om sitt undervisningsmaterial. Detta är egentligen ganska underligt om vi betänker att information idag inte är någon bristvara och att de flesta av oss lärare sannolikt inte är så unika att vi har kommit på undervisningsmetoder som ingen annan har kommit på. Vi kan alltså lika gärna lämna ut vårt material och våra metoder då de inte är på något sätt unika. Idag finns en trend bland stora universitet i den engelsktalande världen att ladda upp material på nätet, fritt att använda för undervisning.


Det är egentligen ganska underligt att undervisning och det material man där använder skiljer sig så radikalt från forskning och dess resultat. När det gäller forskningsresultat, finns ju generellt en strävan efter att publicera och göra resultat kända men när det gäller undervisning råder närmast det totalt motsatta förhållandet där man håller på sitt material och på sina presentationer och betraktar dessa som mer eller mindre sina egna.

En annan problematik är förstås att det inte finns teknisk utrustning som gör det enkelt att spela in föreläsningar. Men om man tänker sig föreläsning som en form av informationsöverföring kanske man inte alls behöver spela in en föreläsning inför ett auditorium utan föreläsaren kan planera sin föreläsning och kanske skriva ett manus som han eller hon själv kan spela in med enkel teknik. Andra (eller man själv) kan sedan se till att materialet hamnar på en streamingserver.

Det tredje problemet är väl studenterna själva som kanske hellere vill bli "underhållna" med en intressant föreläsning och därför väntar med att ta till sig informationen tills efter föreläsningen (i vanlig ordning, skulle jag vilja säga).

En problematik som jag bara tänker snudda vid är den ständigt återkommande diskussionen om upphovsrätt. Jag är kanske naiv här men jag ser inte detta som något större problem. Om jag inte är "närig" och tror att jag skall tjäna en hacka på det jag har åstadkommit eller vill hindra någon annan att använda mitt material, är det bara att ladda upp det fritt tillgängligt på nätet för vem som helst att använda på de villkor jag bestämmer (CC-licens). Jag blir tvärtom väldigt stolt och glad om någon vill använda det jag har gjort! Faktiskt!


Låt mig så sluta med en tanke som faktiskt har tagit form medan jag skrivit detta. Mina egna erfarenheter kommer dels från traditionella föreläsningar och dels från att arbeta med nätbaserad undervisning. Dessa två sätt att meddela undervisning skiljer sig som bekant i en rad avseenden men det är några som jag skulle vilja lyfta fram här.

När jag föreläser känner jag starkt av detta att jag faktiskt meddelar information som åhörarna faktiskt skulle kunna läsa, se eller lyssna sig till utan min fysiska närvaro. När jag undervisar på nätet, känner jag att jag inom ett område som jag i viss grad behärskar, kan ge anvisningar om väldigt mycket mer information än vad jag kan meddela i en föreläsning.

Mot bakgrund av sådana erfarenheter tycker jag kanske att man kunde "flippa" tillbaka igen och tänka sig att en föreläsning egentligen inte borde handla om informationsöverföring utan om vägledning inom ett område som är svårnavigerat utan en kunnig guide.


Den föreläsning (antingen på nätet eller IRL) som jag ser framför mig då består i att en kunnig vägvisare drar upp de stora konturerna inom ett område och därefter anvisar var man kan hitta ytterligare information. Skillnaden mot den traditionella föreläsningen blir att den här föreläsningen inte har som huvudsyfte att överföra information utan istället att anvisa var relevant information finns att tillgå. På det här viset närmar sig undervisningen i hög grad vad som gäller på nätet idag, nämligen att vi behöver tillgång till "noder" med information och vi behöver lära oss hur man knyter fler noder till sitt nätverk snarare än att försöka omfatta allt på egen hand. Men nu märker jag att jag avlägsnar mig från mitt ursprunglia innehåll....

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

måndagen den 6:e februari 2012

Att spela in olika föreläsningsstilar

I mitt sökande efter studier om streamade föreläsningar träffade jag ett intressant avsnitt om "lecturing styles" i en studie med titeln INTERNET STREAMING OF LECTURES: A MATTER OF STYLE skriven av Michael Fardon.

Poster 22 - Saving Face (to-face) in Onl by jameskm03, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  jameskm03 

Anledningen till att studien behandlar detta område är att man faktiskt måste ta hänsyn till hur föreläsaren uppför sig om man skall spela in denne. Tänk bara på vilka olika krav det måste ställa ifall föreläsaren tar ett stadigt tag i sitt bord och mer eller mindre läser upp ett skrivet manuskript jämfört med en föreläsare som "springer omkring", talar spontant och interagerar med sina åhörare. Vi inser nog att detta är något man måste ta hänsyn till om man vill spela in det som sker. Jag tycker också att man måste ha beredskap att handskas med dessa olika situationer och inte ta för givet att föreläsaren måste bete sig på ett visst sätt bara för att man skall få en bra inspelning. Här måste tekniken samverka med de villkor under vilka den skall användas.

I artikeln går man igenom en hel del forskning om föreläsningen som pedagogisk metod. I det här fallet definierar man föreläsnigen som en aktivitet där "one person speaking, more or less continuously, to a group of people on a particular subject or theme".

Forskningsgenomgången konstaterar också att föresläsningen kan betraktas som en effektiv metod "for transmitting information” men att det finns lite stöd för att den skulle vara effektiv "for the promotion of thought or for “changing attitudes”.

Olika analyser av "lecturing styles" har resulterat i ett antal kategoriseringar. Jag återger några här.

Brown and Bakhtar talar om Oral lecturer, Visual lecturer, Exemplary lecturer, Eclectic lecturer och Amorphous lecturer. Den förstnämnde (oral) är den som förlitar sig på tal och slides medan en "eclectic lecturer" är mindre strukturerad och tappar tråden. En "amprphous lecturer" låter lite problematiskt men i det här sammanhanget innebär det en som har stor tilltro till sig själv men som inte är vare sig förberedd eller strukturerad.


Behr presenterar en annan kategorisering med "dramatic presenter", "inormation provider", "structured presenter" och "visual presenter". Här kan man notera att en "dramatic presenter" är en som bygger upp en samhörighet och kontakt med åhörarna medan en "information provider" huvudsakligen fokuserar på informationen i sina anteckningar.

Saroyan and Snell kategoriserar i "content-driven", "context-driven", "pedagogy-driven". En "context-driven" föreläsare försöker utnyttja innehållets kontext för att nå målen. Jag tolkar det som att det handlar om exempel från praktiska situationer. En "pedagogy-driven" föreläsare försöker alltid att leverera ett innehåll med klara lärandemål och exempel där innehållet kan tillämpas.


Eftersom man själv har undervisat, föreläst och presenterat i åratal är det lite intressant att läsa om dessa kategoriseringar och fundera lite över vilken "style" man själv har. Jag förstår också att detta med "lecturing styles" är något som man måste ta i beaktande om man vill spela in föreläsaren.

fredagen den 3:e februari 2012

Att utvärdera strömmande video

Jag har läst ytterligar en artikel om streamad video i högre utbildning. Det är lite underligt att jag faktiskt bara hittar gamla artiklar. Den här är ur British Journal of Educational Technology Vol 34 No 3 2003, med titeln "Questioning, promoting and evaluating the use of streaming video to support student learning", skriven av Kerry Shephard.


Artikeln handlar i grunden om ett antal fallstudier där man drar generella slutsatser. Här har jag valt att utelämna allt sådant som jag betecknar tidsbundet; teknologin har ju trots allt utvecklats avsevärt sedan 2003.

Inledningsvis talar Shepard om att video i grunden är ett narrativt medium och att det kan vara svårt att skapa interaktivitet. Ett sätt att göra detta är att presentera video i mindre segment, alltså att inte köra den som en film.

Ett annat tema som tas upp innan fallstudierna kommer är att det är svårt att med någon större säkerhet utvärdera värdet av video. Som jag förstår det finns det många variabler här. De man först kommer att tänka på är kanske om "de lär sig bättre" och om "det är bekvämt" för studenterna.

Ytterligare en aspekt är att det inte finns någon självklar plattform för streamad video. Detta är säkert något att beakta så att man inte låser in sig i någon programvara som utestänger några.

När man tittar på själva användningen konstateras att streamad video erbjuder en rad fördelar, inte bara det attt man behåller kontrollen över materialet då det inte laddas ned utan också detta att det kan redigeras, göras tillgängligt i segment och att det kan presenteras tillsammans med andra resurser. Det sistnämnda tycker jag verkar intressant då jag själv har prövat att bädda in video i webbsidor tillsammans med kommenterande text.

Gemensamman slutsatser från utvärderingsstudierna:
  •  Lärarna var i allmänhet entusiastiska och ville experimentera med det nya mediet.
  • Det innebär en hel del extraarbete för de inlblandade
  • Video är ett komplement och inte mainstreamresursen
  • Det är osannolikt att det blir kostnadseffektivt då det krävs extra stöd, extra tid och att det därtill är ett komplement
  • Video används som ett komplement till mer konventionella källor
  • Studenterna är nästan alltid entusiastiska
  • Det uppstår nästan alltid någon form av tekniska problem


Hur skall man få igång detta på riktigt då?
  • De flesta rapportera att det är svårt att hitta tid och att det krävs ytterligare stödresurser
  • Det kommer att inverka på lärarrollen
  • Man behöver lösa upphovsrättsliga frågor
  • Man kommer att behöva fundera över att alla får lika tillträde
  • Det kommer att behövas en ökad pedagogisk medvetenhet.
  • Man måste våga experimentera

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

torsdagen den 2:e februari 2012

Emergent learning

Vi har idag en uppsjö av läranderesurser till vårt förfogande (nätet, sociala medier). Lärande kan därför knappast ses som en snävt institutionell aktivitet längre.

På nätet gäller inte kursplaner, lärandemål och examina ; istället handlar det om ett självorganserat informellt lärande, det som i en artikel med titeln Emergent learning and learning ecologies in Web 2.0 av Roy Williams, Regina Karousou, Jenny Mackness kallas emergent learning i motsats till en formell, prescriptive learning.

Stream of Consciousness by jurvetson, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  jurvetson 

Våra undervisningspraktiker är dock alltjämt formade utifrån hur undervisning brukade gå till innan nätet med alla dess resurser fanns tillgängliga. Det är därför en stor utmaning att försöka närma sig det mer ostrukturerade lärandet på nätet och ändå behålla en nödvändig struktur. Detta har jag tidigare uppehållit mig vid i flera inlägg (se ett exempel).

Ett första utmaning kan erbjudas avstudenterna själva. De flesta handskas idag flitigt med informationstekniken men det är inte självklart att de betraktar denna verksamhet som något som har med lärande att göra; de flesta har sannolikt en bild av lärande som något som organiseras i skola eller universitet där man är föremål för andras organiserade verksamhet. Utanför institutionerna organserar vi oss själva.

Nu är det emellertid inte så att det uppstår ett fruktbart lärande bara för att det finns oändliga resurser. Den här öppenheten måste motbalanseras, hävdas i artikeln, så att det inte enbart uppstår självbekräftande "echo-chambers" på nätet.

För att det skall bli ett lärande måste det finnas åtminstone några "negative constraints"; det handlar om att hitta den optimala balansen mellan öppenhet och struktur.

När det själva innehållet som i den formella lärmiljön är beskrivet i lärandemål kan det bli problem att förena "prescriptive" och "emergent". Författaren framhåller att det är nödvändigt att vara tilåtande och talar om vikten av "retrospective coherence" istället för att från början tala om vad som är rätt och fel. Just detta begrepp tror jag kan vara värt att fundera vidare kring då det många gånger kan kännas väldigt begränsande att man i förväg skall bestämma vad de studerande skall kunna efter avslutade utbildning.

Jag förstår att detta är ett sätt att hålla institutionerna "accountable" för vad de åstadkommer samtidigt som det blir någon sorts formell kvalitesstämpel på vad man kan efter en viss utbildning. Emellertid känns det näst intill förödande för kreativitet och kunskapernas vidareutveckling att det alltid skulle vara möjligt att på förhand bestämma vad man skall kunna. Det känns som om utvecklingen då har avlägsnat sig ganska långt från den tanke som uttrycks i den utmärkta boken The University of Learning av Bowden och Marton där författarna säger att universitetets främsta uppgift är att lära den lärande att lära så att han eller hon är beredd att handskas med det som ännu inte är känt. Denna tes tycker jag harmonierar mycket väl med ett "emergent learning".

Hur kan man då skapa sådana här miljöer? Det går egentligen inte att organisera fram en sådan tillåtande miljö utan det handlar istället om att ha en intention och en attityd om att det skall gå till på det här sättet; detaljregleringar fungerar inte. Man måste också tillåta att planeringen är är framväxande och pågående hela tiden. Idealt erbjuder kursplanen en inledande struktur men den blir snarare en produkt av det man faktiskt har gjort än en föreskrift om vad som skall göras. Detta innebär också att man måste bedöma det som åstadkoms på ett annat sätt än om man från början vet vad som är rätt eller fel. Detta blir sannolikt en av de största utmaningarna och som jag förstår det kräver det avsevärt mer kunnande från de som bedömer än att kontrollera om ett svar på en tentamensfråga är rätt eller fel.

Detta handlar i hög grad om "retrospective coherence" och för att konkretisera det kan man likna det vid validering av sådana kunskaper som individer skaffat sig på andra sätt än de mer gängse.

Några slutsatser är att även om man inte kan "kommendera" fram ett mer framväxande lärande (ifall man ser detta som önskvärt) finns några villkor som bör tillgodoses. Det handlar om teknisk infrastruktur som tillåter kommunikation, om öppenhet (open source, Creative Commons), undvikande av monolitisk undervisningsmiljö (lärplattformen), hög kvalitet på interaktionen och en balans mellan öppet och slutet.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License