tisdagen den 31:e januari 2012

Titta på föreläsning

Jag har sökt lite vidare idag om streaming av undervisning. I många artiklar talar man om det system man har använt. Jag har lärt mig en ny förkortning, AOF, som betyder "authoring on the fly", alltså ett system där det krävs väldigt lite handpåläggning. I det exempel jag läste fångade systemet det som projicerades på en whiteboard, kanske en s.k. IWB (!) en interactive white board. Lärarens röst, skrivande och de bilder som producerades gjordes tillgängliga på det här sättet. Det slår mig alltså att streamat innehåll inte behöver vara enbart "film" d.v.s. en lärare filmad rakt av.

Online Aktivismus by _dChris, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  _dChris 

Man har också studerat hur materialet används. I ett fall fanns gamla inspelningar att tillgå som föreberedelse för det kommande men detta tilltdrog sig inte något större intresse för de studerande. De nya föreläsningarna är däremot flitigt använda just efter att de getts live och inför tentamensperioder. Att kunna navigera i materialet så att man kan titta på det avsnitt man vill verkar vara viktigt.

När man analyserar tittandet, ser man att de inte tittar lika mycket på allt. Detta kan förstås bero på att en del material är svårare och därför behöver betittas flera gånger. Det kan också bli till en värdefull information för lärosätet som får en uppfattning om vad som är svårt eller vad som behöver presenteras på ett bättre sätt.

Jag fortsätter mitt utforskande.




Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

måndagen den 30:e januari 2012

Sociala medier och presentationers villkor

Helt nyligen skrev jag några rader i ett manus om hur det är att vara lärare och presentatör inför uppkopplade åhörare. Huvudinnehållet i det jag skrev var att vi tidigare, om vi kommer från en utbildningsmiljö, nog var lite störda av att att inte ha lyssnarnas fulla uppmärksamhet men att vi nog har lärt oss att man har så pass mycket kognitiv kapacitet att det räcker för att både lyssna och göra lite andra saker med de elektroniska  prylar man för tillfället låter händerna (och hjärnan?) sysselsätta sig med.


Jag beskrev hur jag själv gått från att oroa mig för att de som förväntades lyssna till gjorde annat till att jag numera (nästan) känner lite oro om lyssnarna inte har något annat att ta till om det skulle bli alltför tråkigt att lyssna till mig.

Idag fick jag ett helt underbart tips från en av mina twitterspanare tipsat om vilka villkor som gäller när man presenterar inför en grupp som samtidigt (sannolikt) är engagerad på olika sociala medier. Man bör läsa inlägget själv men låt mig bara lyfta fram några slående tips från inlägget. (Giving Kick-Ass Presentations In The Age Of Social Media)

Var inte orolig om de inte tittar på dig utan håller på med sin mobiler. Sannolikt har de öronen på helspänn. Det är värre om de börjar viska till varandra

Be dem inte stänga av sina apparater. Kanhända lyssnar de en stund men ingen tycker om att bli undervisad om hur man bör lyssna.

Tänk på att det nog inte är de som sitter i salen som är viktigast. I en tid med sociala media är det sannolikt att de som sitter där twittrar vidare till en betydligt större krets.

Så går det vidare med ytterligare råd.


I ett slutligt påpekande sägs att ingen effektiv talare förlitar sig till slides nedlastade med massor av text. För det andra är de bra på att berätta en historia med humor, ofta riktad mot sig själva, för att knyta an till auditoriet. Alla klarar av att hålla presentationen kort så att det blir tid för frågor och svar.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Strömmande media

Jag har tagit mig an området strömmande media i undervisning inom högre utbildning och måste få "hål på" området på något sätt. Jag har börjat söka artiklar för att se vad det är som beskrivs. De första artiklarna jag fann var av lite äldre datum och jag kände igen en hel del från mina egna erfarenheter. Jag skall återvända något till artiklarna nedan men jag vill först ta lite avstamp i egna erfarenheter.

Streaming Media West by klessblog, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  klessblog 

I olika sammanhang har jag beskrivit hur jag fick lära mig att undervisa nätbaserat eller på distans som vi nog oftare sa, den hårda vägen d.v.s. att ställas inför det faktum att man måste sända information på distans även om man inte riktigt vet hur det skall gå till.

På min dåvarande arbetsplats hade vi möjlighet att spela in med hjälp av en kamera som var fast monterad i rummet. Detta innebar att man fick stå stilla vid sitt bord så att man inte försvann ur bild. Men eftersom man också stod och tittade på sin egen dataskärm där man hade en presentation var detta i allmänhet inte något större problem. Vi skall återvända till föreläsarens villkor nedan. De föreläsningar som spelades in kodades in till streamingformat (Real) och kunde därefter ses av kursdeltagarna från deras webbläsare med hjälp av insticksprogram för den aktuella filtypen.

Vi försökte också spela in med hjälp av vårt dåvarande program för desktopkonfererns, Marratech, men de filer man sparade på blev så stora att det var i princip omöjliga att skicka över nätet. Lagringskapacitet och överföringshastighet var på den tiden (runt sekelskiftet 2000) ett reellt problem.

En ytterligare variant var att använda en särskild programvara från Microsoft (Producer) där man kunde länka samman en Powerpointpresentation med en ljud och/eller videofil så att tittaren fick ett "talking head" tillsammans med presentationen. Detta fungerade väldigt bra som jag minns det idag men man var hänvisad just till detta format som krävde en viss webbläsare.

Långt senare (2012) har vi fått många fler möjligheter att streama innehåll på egen hand; observera att jag här talar om enkel teknologi som man i prinicp kan handskas med på egen hand. Den bygger enkel teknologi med webbkamera och headset eller helt enkelt att man "talar till sin dator" som ofta har både kamera och mikrofon av godtagbar kvalitet.

Flera lärplattformar är utrustade så att man kan ladda upp video och ljud. Min erfarenhet är emellertid att det allra snabbaste och enklaste sättet att lägga video på nätet är att använda Youtube; det är bara att klicka på att "spela in" och sen på "ladda upp". Här behövs i princip ingen som helst teknisk färdighet.

Nu kan man kanske tycka att innehåll som kommer från ett känt universitet skall hålla en viss "klass" och att man skall lägga ner tid på att skapa en produktion med hög kvalitet. Jag är själv tveksam till detta. När det gäller ren informationsöverföring, som vid en föreläsning, är det inte självklart att det är värt att lägga så mycket tid i form av redigeringsarbete på denna. Visserligen kan man mena att man har ett så pass betändigt material att det med fördel kan användas vid flera tillfällen och då kanske man vill kosta på det lite mer arbete.


Ett annat övervägande man kan behöva göra om man ändå tänker att använd materialet flera gånger är om man skall skicka föreläsningen rakt av eller om man skall förse den med någon sorts sammanhang. Själv tycker jag att det är användbart att bädda in en föreläsning tillsammans med text på en webbsida och då dela upp föreläsningen i relation till dess centrala aspekter. Man gör då en sorts "undervisningsmaterial" där man både presenterar och kommenterar det man säger. Lite liknar detta tv-nyheterna där kommentaren säger att statsministerna har påtalat något och sen får man se och höra statsministern säga detta.

Observera nu att jag i det här inlägget enbart (eller nästan enbart) har talat om sådana "produktioner" man åstadkommer själv för sin egen undervisning. Om man inte tänker pyssla med detta på egen hand, uppstår helt andra villkor eftersom man då måste ha någon som spelar in. Det blir också en fråga vilken teknik man skall använda. De frågor som upptar de flesta människors funderingar verkar dock vara av upphovsrättslig art. Jag ger mig inte in på detta område men den som läser min blogg vet säkert att jag talar för "öppna lärresurser" och därför inte är så väldigt upptagen av mina rättigheter annat än i sådana fall någon skulle vilja kapa mitt material och ta ifrån mig rätten till det.

Så var det dessa artiklar slutligen som jag tittade på som hastigast. Det var två teman som framstod tydligast; det ena handlade om överföringshastigheten, något som jag tror är mindre framträdande idag, och det andra handlade om själva föreläsaren. Det fanns ett intressant resonemang om själva typen av föreläsning. Vi kan nog lätt föreställa oss att det är lättare med en strukturerad föreläsare som står och "pratar över" information till auditoriet än en som försöker inleda någon sorts interaktion med åhörarna där både struktur och position i rummet blir problematiska.

Vi får fortsätta fundera. Jag tar gärna emot kommentarer och tips från den som har erfarenheter och värdefull information.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdagen den 25:e januari 2012

Varför talar vi bara om upphovsrätt?

Jag ar i dagarna varit på en mycket bra och intressant föreläsning om lärares upphovsrätt. Jag skall emellertid inte gå in på några detaljer här, dels för att jag inte kan göra detta ur huvudet och dels för att jag får en del andra funderingar som är mer intressanta för mig att utveckla i det här sammanhanget.

Det är förstås viktigt att känna till vad som gäller så att man inte ställer till det för sig själv eller blir oegentligt utnyttjad av mindre nogräknade personer. Utöver detta menar jag att vi borde försöka tänka på hur mycket lättare det skulle vara om vi inte försökte begränsa tillgången till vårt material i alla lägen utan istället förenklade för andra att använda det.


Under föreläsningen gavs ett exempel där en person på sin webbplats hade råkat (eller medvetet) ta med en tumnagelstor bild av en byggnadskonstruktion som en annan person hade fotograferat. Såvitt jag kunde bedöma handlade det inte om någon unik detalj som man inte kunnat fotografera själv. Emellertid startades en process och den som ursprungligen tagit bilden vann.

I sådan lägen är jag bredd att hålla med Stephen Downes när han säger att livet är alltför kort för att bry sig om alla trivialiteter. Enligt min mening säger försöken att sätta dit någon mer om den som processar än om den som använt den här detaljen.

När det gäller undervisningsmaterial har vi en tendens att vilja hålla på detta; det är "mitt" material. Här skiljer det sig en hel del från forskningsresultat som tvärtom publiceras och helst skall läsas av så många som möjligt.


Ute i "stora världen" pågår processer för att göra material mera öppet. Begreppet "öppna lärresurser" blir alltmer känt. Ryktbara amerikanska universitet lägger ut kurser på nätet helt öppet s.k. "open courseware". En amerikansk professor vid ett känt universitet förklarade helt nyligen att han i fortsättningen skall ägna sig åt att undervisa flera tusental studenter gratis på nätet istället för att föreläsa för 20 dyrt betalande studenter i en lektionssal.

När vi pratar om läromedel som lärare framställer och använder i sitt arbete talar vi nästan alltid om vilka rättigheter lärare har till detta material, rättigheter gentemot arbetsgivare, studenter och andra. Det verkar som om vi aldrig kommer på tanken att dela vårt material på nätet fritt för andra att använda.

"Nej, mina powerpoints lägger jag inte ut!" kan lärare säga med emfas. Detta är förstås begripligt om man har använt sådant material som andra har rättigheter till och med vilka man skulle kunna råka hamna i juridisk process. Men om man inte har andras material eller ännu bättre ser till att använda material som man fritt får använda, finns väl ingen anledning att inte själv bidra med det man åstadkommit så att andra kan ha nytta av detta? Man kan söka fritt material här och på andra ställen.

Hur tänker jag själv om detta? Efter att under senare år ha blivit alltmer övertygad om det positiva i att ingå i en sorts gemenskap på nätet där man både "ger och tar" ser jag en sorts självklarhet i att dela med mig av det jag åstadkommer. När man kommer över tanken att "detta är mitt" och det "vill jag har för mig själv", inser man att om någon till äventyrs skulle vilja använda det jag åstadkommit är detta enbart något att vara både glad och lite stolt över. Jag tror att detta är en mer produktiv hållning än att lite sniket bevaka "sitt" material för om man tänker lite längre så är det nog (dessvärre) så  att det man tycker är så unikt med det egna materialet är nog något som man inspirerats till av andras arbeten, fria eller skyddade bakom upphovsrätt.

Hur kan man då göra? Själv brukar jag lägga ut mina presentationer på Slideshare för att nämna ett exempel; det är visserligen ingen imponerande samling men själva idén sympatiserar jag starkt med. Det man bör tänka på när man delar material är att sätta en Creative Commonslicens på materialet. Du har naturligtvis alltid en upphovsrätt till det du har gjort men med CC-licens kan du tillåta andra att använda materialet och arbeta om det för egna syften. Det man bör göra är att skriva in begränsningen "icke-kommersiell användning". Genom att göra detta hindrar man oseriösa människor på nätet att faktiskt "kapa" ditt material, göra en vissa förändringar och därefter hävda upphovsrätt. I värsta fall kan man alltså mista rätten till det som man själv en gång skapade. Detta är, säger Downes, den värsta alla stölder, att ta något som en gång varit till för allmänheten och därmed enbart göra det tillgängligt för den som betalar.

Jag tror alltså att vi skulle få det mycket lättare om vi istället för att ständigt tänka på rättigheter tänkte på hur vi kan dela med oss och bidra till en kunskapsgemenskap. "I care therefore I share".

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

måndagen den 23:e januari 2012

Never sacrifice community for money!

Some time ago I wrote about how I met Siemens for the first time in Berlin 2006. Today I will turn to Stephen Downes, more specifically his engagement for free learning. First, something totally irrelevant, though.  Being a young man in the late sixties and during the seventies, a time in history when all people looked "normal"  as I teased my daughter taking the people in the Woodstock movie as an example, I intuitively felt that a man with the appearance of Stephen Downes must have something important to tell me. I haven't been disappointed to use an understatement. At the moment I am working my way through his book "Free Learning" which can be freely downloaded from his website. In this post I am going to reflect on the chapter "Will Richardson's Business Model" (p.27 ff).


The story begins with Richardson complaining about someone using his website to attract potential customers. He is advised by someone not to use the Creative Commons and particularly not NC because it is to vague. It could simply be abondoned, says the adviser. Eventually the antagonists come to the question: What about Stephen Downes? Is he untainted? Downes declares that he is employed by the National Research Council of Canada and that he never charges any fees for presentations, consulting, articles etc. However, his work is often "used" and not merely cited.

Some of his work is reused on a commercial basis, his site is syndicated by others and his work is aggregated by commercial web sites. There seems to remain two options, either to take legal actions against the violators or simply abondon the idea of giving things away for free i.e. non-commercial (NC). Downes will not choose either of these alternatives.

He simply says that life is too short to be bothered by such things. Anyone out there can se the flagrant violations and accordingly, the violators through their own actions, reveal that they are not to be trusted.

What I have done, Downes explains, with my license is to express what I want and how I want my content to be treated. It is possible to take legal action but in reality it is not reasonable option. Downes also calls attention to that he has expressed a desire to be treated nicely, a desire that people tell the truth and be courteous to him.


Precision is for lawyers, he writes. It is for people who are trying to obtain maximum benefit without real regard to other's interests. If someone finds a loophole and exploits that they actually demonstrate that they do not care about what the other person wants. When there is vagueness in the rules it allows a person's character to emerge. If I were not sure if it is ok to use something I should ask if good relations are more important than the money possible to earn by taking advantage of the vagueness. I don't sue people, says Downes, but I don't embrace their behaviour either. When people disrespect my wishes, I will have nothing to do with them. I will not trust them.

Sometimes it may appear that dishonesty prosper in an anonymous society. The person who cuts the line may appear to have gained something at our expense. Downes's belief is that such a life is not one that profits. It is a life led solitary and alone. Acually, the essence of living in a community is to respect the interests, rights and desires of other members. Those who disregard all this will find themselves excluded from the community and the benefits of belonging. These benefits go well beyond merely financial gain.


The more you give away, the more your reputation is assured. And with that comes friendship, sharing, mutual support and loyalty. On the other hand, if you copy someone's work and and thereby happen to earn some money, what is your standing in an educational community? What will your relation to the rest of us be like?  Is it still possible to participate in the dialogue, joy and what we achieve together? Downes summarizes: Whatever it is that prompts a person to behave dishonestly, it isn't worth it. Never.

I think what Downes has expressed in his chapter (somewhat simplied by me) is well worth considering and I wish we all had could have such a constructive attitude.

tisdagen den 10:e januari 2012

Öppna standarder

I en tidningsartikel refereras ett förslag som säger: "Give Each Student a Kindle". En Kindle är en elektronisk läsplatta konfigurerad för Amazon. Det bakomliggande argumentet i artikeln är att en sådan läsplatta ganska snart betalar sig för samhället då kostnaden för det elektroniska materialet blir såväl billigare som lättare att uppdatera

Mot detta förslag har Downes skarpa invändningar i sin bok Free Learning (s 121) därför att den aktuella läsplattan låser in användarna i en specifik proprietär teknologi som gör att man blir hänvisad till just det material som (mot betalning) finns att tillgå för det aktuella systemet. Då är det mycket mer kostnadseffektivt, menar Downes, att ge varje studerande en dator som ger tillgång till ett mycket större utbud på nätet som därtill är gratis och inte som i Kindle där allt bildligt är "inlåst bakom en digital Berlinmur".


Det är kanske inte att förvåna att Downes som är en stor förkämpe för just "free learning" reagerar mot att man vill binda studerande till en specifik teknologi som inte är vare sig fri eller gratis och detta är som jag ser det en fråga av stort generellt intresse för oss alla när det gäller val av system.

Vi ser ständigt hur producenter vill försöka skaffa sina egna system för att binda köparna till de egna produkterna. Vid en snabb tillbakablick kommer jag själv att tänka på olika system för smalfilm som dubbelåtta och superåtta, instamatic, olika videosystem, olika operativsystem, olika typer av minneskort, olika filformat etc.

En del lyckas så väl i sin marknadföring att de blir vad folk anser vara standard. Så var det med VHS-systemet för video; så har det blivit med Microsofts Officepaket.

Det finns emellertid generellt användbara format (open formats) som t.ex. html, .pdf, .jpg, ogg och flac för musik.  För minneskort är SD (och möjligen micro SD) mer generella format än t.ex. Sonys Memory stick. För ordbehandling finns öppna format som, ODF, som används av OpenOffice och LibreOffice.


Min personliga mening är att vi borde sträva efter att så långt som möjligt använda de öppna formaten som inte låser oss till en specifik tillverkare och dennes produkter, främst av demokratiska skäl men om man har lättare att se till den egna ekonomin är även detta ett skäl att inte låsa in sig.

Några exempel på fria (och gratis) produkter är olika Linuxdistributioner, OpenOffice/LibreOffice, Firefox, Gimp, Amarok musikspelare m.fl. Det är min övertygelse att den vanlige användaren som inte är i behov av någon specifik programvara klarar de flesta uppgifter med fria program.

Det är egentligen förvånande att offentligt finansierad verksamhet inte utnyttjar (eller måste?) möjligheten till den besparing som öppna standarder och fri programvara skulle innebära. I många andra sammanhang är politiker av olika schatteringar snara att hävda omsorg om "skattebetalarnas pengar" när de försöker förklara hur vi måste spara in på sjukvård, utbildning,  äldreomsorg eller andra samhälleliga nödvändigheter. Varför skall vi egentligen använda medborgarnas gemensamma pengar till dyra licenser när det finns fria alternativ som dessutom är gratis (Observera att fri har en vidare betydelse än gratis. Stallmans berömda exempel är att det handlar om free som i free speech och inte som i free beer).

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

onsdagen den 4:e januari 2012

Continual suspended certainty

This is something I wrote back in 2006; I found it in one of my hard drives. In December that year I had the opportunity to visit Online Educa in Berlin for the first time. That is where I first met George Siemens (of course he didn't know he met me).

TEDxNYED by WayneKLin, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  WayneKLin 

I visited one of the sessions where Siemens was the speaker and I was very impressed by what he talked about; I do not think I had ever heard about connectivism before. I think the session was labelled workshop and Siemens soon invited the audience to discuss and ask questions.


I remember me having something I would like to ask but there was always a lot of other persons who either wanted to discuss something or just wanted to have a conversation with Siemens (when listened to by others). Particularly I noticed one person talking in a rather strange way although with whit and cleverness. Later I found out that it must have been Graham Attwell, whom I had not heard of before (picture below). However, I never had the opportunity to ask my question.


In any case Siemens made an impression on me and he also had a keynote at the conference as far as I can remember. Most impressive though, was a book by Siemens with strange illustrations which could be freely downloaded from the Internet. After having returned home I spent lots of hours reading this interesting book, often from pages wrinkled by sweat and steam in my sauna at home.

The document below is my compilation of pieces of text originally written by Siemens. Later I have been very interested in how to treat original documents. I have often argued that it is even harder to compile a document out of various sources than writing it myself. However, we might end up in a border zone between plagiarism and originality.

Interestingly, I have written very little of the text below although I have spent lots of hours reading, reflecting, selecting and finally compiling Siemens's words in a document that I very much think is my own understanding of the original. The question that I ask is: is it possible to use someone else's text and repurpose it like I have done here? My answer would be: Yes as long as I attribute it to the original creator George Siemens. Here it is Continual suspended certainty:

We have in the past seen knowledge as an object and learning as a product. But knowledge is really more of a stream and learning more of a process. A product is a stopped processconsider a book, building a car, a course, a training program, a marketing campaign. However these skills and processes that will make us people of tomorrow are not yet embedded in our educational structures. While there are many who are attempting new approaches, the vast majority are ensconced in structures, preparing students and employees for a future that will not exist.

Knowing and learning are today defined by connections. Connecting with people and content is a constant, ongoing, daily activity. Learning is a continual, network-forming process. This model is gaining prominence in both academic and corporate environments. As we encounter new resources (knowledge, people, and technology nodes), we may choose to actively connect and create our personal learning network.


Social tools are emerging which permit rapid exchange of knowledge, and high levels of dialogue. Communication can now occur collaboratively (wiki, online meetings), through individual broadcast (blogs, podcasts, video logs), and in shared spaces (social bookmarking). Knowledge, when buffeted by numerous forces and factors, is under constant scrutiny by the masses, continual suspended certainty. When we filter knowledge ourselves, on the other hand, we risk losing the serendipity of random encounters. The value of personal control may reduce diverse experiences beyond our intention. Thewisdom of crowdsonly works when each member of the collective brings a unique perspective

Connectivism is the assertion that learning is primarily a network forming process. Networks are adaptive, fluid, and readily scale in size and scope. A hierarchy imposes structure, while networks reflect structure. We have a different relationship with knowledge that has been crystallized in the form of a book or a journal. Why do we respect it more?

One for CCK08 by wlonline, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  wlonline 

Our metaphors of thought over the last century include: black box, computer, and mind as constructor of reality We do not always construct (which is high cognitive load), but we do constantly connect. We need to break false modes of thinking in relation to knowledge. Our mind is a network, an ecology. It adapts to the environment. Connectivism is a theory describing how learning happens in a digital age. Research in traditional learning theories comes from an era when networking technologies were not yet prominent.

How does learning change when knowledge growth is overwhelming and technology replaces many basic tasks we have previously performed? Traditional knowledge organization consisted of fairly static hierarchies and containers. Organization today consists of dynamic networks and ecologiesmodels capable of adaptation (adjusting and reacting to changes). Structure is the outgrowth of organization, not the pre-requisite to organization.

network by sjcockell, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  sjcockell 

The act of knowing is offloaded onto the network itself. The connections that enable us to learn more are more important than our current state of knowing. We need to separate the learner from the knowledge they hold. It is not really as absurd as it sounds. Consider the tools and processes we currently use for learning. Courses are static, textbooks are written years before actual use, classrooms are available at set times, and so on.

Lars-Erik Jonsson

måndagen den 2:e januari 2012

Folkets visdom-en myt?

Många av oss, inte minst jag själv, uppfattar Wikipedia som en värdefull informationskanal på nätet. Den är också ofta beskriven som "the wisdom of the crowd", vilket väl antyder att när många människor samarbetar kommer detta att leda till att vi får tillgång till uppdaterad information av hög kvalitet. Nu finns det i sanningens namn också de som är tveksamma till den folkliga visdomen och menar att detta enbart kan leda till fördumning. Emellertid är den debatten inte i fokus för detta lilla inlägg.


En annan vanlig uppfattning om Wikipedia (och många andra teknikmedierade samarbetsprojekt) är att det sker en intensiv samverkan, collaboration, där var och en bidrar med en liten del och på så vis tillsammans skapar något som blir mer värt än vad vad och en på egen hand skulle kunnat åstadkomma.

Kimmons har i en artikel med titeln Understanding collaboration in Wikipedia i den utmärkta tidskriften First Monday (First Monday, Volume 16, Number 12 - 5 December 2011) ifrågasatt hur samarbetet i Wikipedia egentligen ser ut.

Det vanliga sättet att försöka kvalitetsbestämma artiklar är att göra detta genom begreppen rigour och diversity vilka respektive står för "the number of revisions" och "the number of unique contributors to a specifik article".

Generellt är kvaliteten bra. Det finns ett berömt exempel här som säger att "Wikipedia inte har fler fel än Encyclopedia Britannica (och att eventuella fel dessutom korrigeras snabbare än i Encyclopedia Britannica). Emellertid är det svårt att säga någon om själva samarbetsprocessen i stort utifrån specifika artiklar.

Vissa artiklar s.k. featured articles har visat sig bygga på mycket intensivt samarbete men det har också visat sig att den eller de som initierar artikeln är de som avgör huvudinnehåll och struktur medan senare revisioner mer fokuserar på ett mikroplan; de har mer karaktären av stil- och typografirevideringar och har därför förhållandevis liten inverkan på värdet av artiklen. En slutsats man kan dra är att det finns ett förhållandevis lite antal aktiva skribenter och att de flesta artiklar revideras ganska lite. Den som vill fördjupa sig mer i detta kan med fördel läsa Kimmons' diagram i artiklen.

Detta gör att man kan ställa sig frågande till Wikipedia som resultatet av intensivt samarbete, menar Kimmons. För att förstå samarbetet är det inte tillräckligt att räkna antalet revideringar och hur många som varit inblandade. Man bör istället undersöka karaktären av revideringarna.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License