onsdagen den 31:e augusti 2011

Citering: siffermått med tveksamt kunskapsvärde

Detta är det femte inlägget som bygger på artikeln Signs of epistemic disruption: Transformation in the knowledge system of the academic journal av Bill Cope och Mary Kalantzis (First Monday, Volume 14, Number 4 - 6 April 2009).

Cope och Kalantzis' veritabla slakt av citeringar som ett mått på "impact" (jag väljer att kalla det avtryck fortsättningsvis)är både övertygande och upprörande. Under läsningen har jag känt pulsen stiga när de har övertygat mig om den fullständiga galenskapen i att använda popularitet som ett mått på avtryck inom olika forskningsområden, en strategi som i sak inte skiljer sig från idoldyrkan, bestsellerlistor eller kassasuccéer inom populärkulturen. Jag utvecklar detta lite närmre nedan.


All ny kunskap bygger på tidigare kunskapsarbetares arbeten; i den meningen finns en stark intertextualitet i de vetenskapliga texterna d.v.s de sneglar åt varandra. Ett sätt att mäta i vilken grad texter står i beroendeförhållande till andra är att mäta hur ofta något citeras. Ett bakomliggande antagande är att ju oftare en text är citerad av andra desto större är kunskapsbidraget från såväl författare som text. Antalet citeringar sammanlagt blir också ett mått på hur stort avtryck en viss tidskrift gör. Mest känt som räknare av citeringar är kanske Web of Science, numera Web of Knowledge; några andra är Scopus, CiteSeerX och Google Scholar.

Cope och Kalantzis' raka påstående är att citeringar som mått på kunskapsbidrag och avtryck brister i såväl validitet som reliabilitet, alltså att de inte mäter vad som avses att mätas och att mätningen är högst otillförlitlig. Låt mig börja med att rekapitulera några av de övertygande argument med vilka författarna avfärdar validiteten.

Bristande validitet
Det som mäts är hur ofta en text åberopas, alltså inte om texten har något verkligt inflytande för kunskapen. I själva verket är det en författares position i ett akademiskt nätverk snarare än det verkliga värdet av kunskapen som mäts.

Det är strategiskt lämpligt att förekomma så ofta och så mycket som möjligt och därför stöds inte sällan vänner och kollegor med honorary authorship d.v.s. att man kan få stå med bland författarna även om det egna bidraget är blygsamt.

Den kanske allvarligaste kritiken är dock att citeringarna är inte är ett mått på kvalitet utan istället ett mått på i vilken grad en text har uppmärksammats eller hur författaren har lyckats positionera sig; det är alltså samma logik som bakom bästsäljande romaner eller topplistor inom populärkulturen. Här brukar kritikerna normalt uppvisa en viss skepsis mot det som många faktiskt tycker om då det sällan är innovativt och krävande utan mer svarar mot kravet att "ge folk vad folk vill ha".


Sammanräknade citeringar för hela tidskrifter används för att värdera såväl tidskriften som de universitet där forskning bedrivs. Såväl forskare som universitet värderas således genom vilka tidskrifter de publicerar sig i och omvänt höjer förstås många citeringar en tidskrifts anseende. Även om de många citeringarna skulle bygga på enstaka "kioskvältare" kommer anseendet att sprida över till hela institutionen eller till den speciella tidskriften. Eftersom även tidskriften är beroende av att bli läst, citerad och skapa avtryck är det väl heller ingen orimlig tanke att redaktionen hellre publicerar artiklar som har stor chans att bli citerade än de som bedöms bli citerade av ett fåtal. Här finnns alltså en sorts dubbelt beroende som inte har direkt anknytning till kvaliteten av det enskilda forskningsresultatet.

Citeringsmåttet favoriserar dem som kan upparbeta nätverk och i övrigt är akademiska entrepenörer. Detta gör att det blir nödvändigt att nämna dem man vill hjälpa eller står i tacksamhetsskuld till. Man stöter sig inte gärna med den som kanske blir ens reviewer eller som kan citera mig vid något tillfälle. Det kan också vara en god strategi att citera de som ofta citeras i förhoppning att själv bli lite mer synlig. I grunden handlar det om om makt och position och detta missgynnar som vanligt kvinnor, men även icke-engelskspråkiga och de med annorlunda idéer.

Nog känns det lite grann som att "impacten" är mer beroende av marknadskrafter, nätverk och positionering än bara av forskningens kvalitet, eller? Kanske liknar citeringsmåttet på sätt och vis aktiemarknaden där kursen kan gå upp eller ner baserat på förväntningar snarare än på några verkliga förändringar.


Hur är det då med reliabiliteten?
Är en citering ett tillförlitligt mått på värdet av en artikel? Ta som exempel på en artikel som argumenterar för något som de flesta vill ta avstånd från; den kommer att citeras av många därför att man är mån om att ta avstånd. Med hjälp av citeringsmåttet kommer dock texten med de omöjliga argumenten att göra ett stort avtryck. Vid sådana tillfällen blir onekligen antalet citeringar milt sagt missvisande om de skall vara ett säkert mått på kunskapsbidrag och avtryck, eller?

Reliability is directly proportional to by sylvrilyn, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  sylvrilyn 

Vad händer med tillförlitligheten om man citerar en källa i en översiktsartikel som citerar en annan källa och som kanske inte ens är rätt citerad? Kanske bör man också fråga sig om citerade artiklar verkligen lästs. Det finns studier som visar att bara bortåt en femtedel av alla texter som citeras faktiskt har lästs och att en stor del av de artiklar som citeras för en viss claim faktisk inte innehåller den ståndpunkt man tillvitar dem.

Tillförlitligheten begränsas också av att det är det endast är det som räknats som räknas. Ett begränsat antal tidskrifter kommer med i citeringsdatabaserna. Men hur väljs dessa ut? Av Cope och Kalantzis' artikel får man intrycket att urvalet av tidskrifter görs enligt högst subjektiva kriterier och att redaktionskommittén väljer vad som är mest lämpligt.

I den mån citeringar överhuvud taget kan vara ett relevant mått på avtryck så är det helt klart att det fungerar bättre för vissa innehåll än andra. Inom vissa naturvetenskapliga områden täcks nästan allt som skrivs medan humaniora och det konstnärliga området kraftigt missgynnas (ca 17% täckning). Bibliometri missgynnar också sådana kunskapsområden där man huvudsakligen skriver böcker.

Fox in a Chicken Yard by Jean-Baptiste H by mharrsch, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  mharrsch 

Om man betänker att "impact factors" skapar prestige åt tidskriften och inte bara åt forskaren, så handlar det inte bara om att urvalsprocessen är ogenomskinlig utan det är också, som författarna här skriver, nästan som att sätta räven att vakta kycklingflocken d.v.s. att ha kontroll över alla de faktorer som gynnar de egna intressena. Kycklingarna å sin sida är tacksamma för varje liten ynnest.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

torsdagen den 25:e augusti 2011

Peer review - verksamhet i det fördolda eller i öppen kommunikation?

Detta är det fjärde inlägget som bygger på den omfattande artikeln Signs of epistemic disruption: Transformation in the knowledge system of the academic journal av Bill Cope och Mary Kalantzis (First Monday, Volume 14, Number 4 - 6 April 2009).


Själv är jag ingen erfaren artikelskrivare och någon skulle möjligen kunna hävda att jag talar om sådant jag inte begriper mig på eller att det är ett utslag av "surt sa räven". Emellertid menar jag att jag här granskar en representation av något, ett uttryck som författarna återkommer till i sin artikel, och som sådan tycker jag att argumenteringen är både intressant och viktig. Även om jag inte vare sig kan eller vill uttala mig om hur det "verkligen" är, tycker jag att det som framförs är något som bör diskuteras, speciellt som villkoren har förändrats radikalt av informationsteknologin

Granskningen av ny kunskap, s.k. peer-review, utförd av de som besitter kunskap inom ett visst område, är central för värderingen av det nya. Den här granskningsproceduren har mycket gamla anor och Cope och Kalantzis beskriver liknade procedurer så långt tillbaka som på 800-900-talet. De konstaterar att det finns en rad gamla förebilder till detta sätt att bedöma kvalitet.

Representation kunskap
Det som granskas är alltid en manusförfattares representation av ett forskningsresultat, det är alltså vad och hur man valt att retoriskt framställa något som granskas. Granskaren måste följaktligen förutsätta att det finns en koppling mellan datamaterialet och det som presenteras i manuset.

Granskares granskning
Lämplig att granska ett manus är den som redan har publicerat sig inom samma eller närliggande område; granskaren måste ha en chans att förstå representationen. Granskningen omges av en aura av opartiskhet.


En egenhet (eller problem) är att det inte sker någon dialog om det som ledde fram till texten, något som skulle vara lätt att åstadkomma med digital teknik. När texten väl är publicerad, finns heller inga möjligheter till vidare kommunikation och revideringar, om man inte räknar med kommande publiceringar där en text citeras elller kritiseras. Vi kan nog anta att öppenhet och reflektion där man som jämspelta parter diskuterar skulle gynna kunskapsprocessen.

En social värdering av texter som numera sker på nätet var praktiskt taget omöjlig innan texter publicerades digitalt men vad finns det egentligen som förhindrar sådan värdering även av akademiska kunskapsprodukter? Även granskarna skulle faktiskt kunna bli bedömda!

I en förlängning skulle en öppen granskning kunna sudda ut gränserna mellan pre- och postpublicering så att omarbetningar skulle kunna fortsätta dynamiskt. Härigenom skulle inte publicerade texter "fossiliseras" och jag antar att mången forskare skulle vilja ha möjligheten att revidera eller utveckla det som en gång publicerades.

Ytterligare en egenhet i det nuvarande publiceringssystemet är att det ger ett sådant företräde för texten. Den representerade kunskapen innehåller inget eller mycket lite av det råmaterial som den refererar till. Digital datalagring är emellertid inte något problem, inte heller inkludering av video, ljud eller annat material;  det som går under samlingsnamnet multimedia. Inkluderingen av råmaterial skulle förstås göra att reviewprocessen kom mycket närmre det den representerade kunskapen refererar till. Sannolikt skulle tillförlitligheten i den representerade kunskapen öka härigenom.


Ett stort problem med traditionell granskning är att det är en mycket långsam procedur. Inom vetenskaper där kunskapsutvecklingen är snabb, exempelvis fysik "publiceras" material i arkiv där man inte organiserar någon peer-review. Det är inte ens säkert att de pre-prints som publiceras där någonsin kommer att publiceras på det traditionella sättet.


Granskningens kriterier
Vad är det egentligen som mäts eller värderas i en granskning? Är detta något som inte behöver diskuteras? Har de som representerar ett kunskapsområde en outtalad känsla eller kanske en bestämd uppfattning om vad som är kvalitet så att de kan bevaka området mot "inkräktare"? Redaktören är den förste "gate-keepern" i granskningsprocessen. Idealt väljer redaktören granskare utifrån kompetens men man är inte mer än människa och ingen kan nog befria sig från behovet att bevaka och positionera sig i relation till sina intressen. Granskarna i sin tur, obetalda som de är, ser förstås en del fördelar med att acceptera uppdraget från redaktören; det kan löna sig i en framtid.

Ett speciellt förhållande är att det inte finns någon oberoende instans som kan överpröva en bedömning av vad som är relevant kunskap. I sämsta fall blir tidskrifterna nätverk för gruppen insiders inom ett område. Forskare som inte naturligt hör till nätverket, icke-engelskspråkiga, forskare som är tidigt i sin karriär eller helt enkelt bedriver oortodox forskning missgynnas av dessa nätverkseffekter och därmed missgynnas väl också utvecklandet av potentiellt värdefull kunskap.

Slutligen säger författarna att ett open accesssystem inte alls behöver vara någon garanti för en mer öppen process. Snarare är det så att dessa är ännu mer ideologiska än de som lever under någon sorts ekonomisk anpassningstvång.


De digitala modellerna kan vara lika slutna som de gamla när det gäller kunskapsfrågorna.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

måndagen den 22:e augusti 2011

Rövarpris, gratismyt eller digital anpassning i akademisk publicering

Även detta inlägg bygger på artikeln Signs of epistemic disruption: Transformation in the knowledge system of the academic journal av Bill Cope och Mary Kalantzis (First Monday, Volume 14, Number 4 - 6 April 2009).

Cope och Kalantzis säger att i princip finns två sätt att göra kunskap tillgänglig, att sälja den eller att låta den vara fritt tillgänglig.

Kunskap till salu
Ett mindre antal stora förlag dominerar tidskriftsmarknaden idag och kan därmed bestämma både prisnivå och utgivningsvolym. Genom sin dominans på marknaden kan dessa förlag både göra stora vinster och upprätthålla en situation där varje publicering blir extra prestigefylld och auktoritativ. Cope och Kalantzis menar att de höga kostnaderna både för produktion och prenumeration är oacceptabla i synnerhet som förlagen förlitar sig på obetalda författare och granskare. Om man därtill lägger att produktionsprocessen är smärtsamt långsam samtidigt som de flesta publikationer ligger bakom murar av höga priser för prenumerationen, är detta en i längden ohållbar situation.

Man skulle kunna förvänta sig att priserna hade sjunkit som en följd av möjligheterna att publicera digitalt. Så är emellertid inte fallet, vilket skapar svårigheter för universitetsbiblioteken att köpa in böcker och tidskrifter från de mindre förlagen.


 
Kunskap gratis?
Internet har radikalt ändrat villkoren för spridning av vetenskaplig kunskap och kultur; en följd av på detta är Berlindeklarationen om open access. En rad rad andra projekt som t.ex. Open Journals Systems Software, The Online Directory of Open Access Journals, Open J-gate och The Open Archives verkar också för ökad tillgänglighet. Till detta skall läggas olika former av fri tillgång till artiklar en tid efter att de publicerats, mot att författaren betalar förlaget en viss avgift eller att man ger tillgång under olika stadier av en artikels tillkomst (t.ex. Sherpa Romeoinitiativet). Alla sådana här initiativ att göra kunskap fritt tillgänglig pekar alla mot ett skifte till förmån för mer open access. (Jag har avstått från att länka direkt då de olika sajterna lätt kan hittas på Internet)


Alla initiativ för fri tillgång av forskningens resultat bygger på någon form av social production utan proprietära intressen, alltså något som radikalt skiljer sig från traditionell produktion med ekonomiska incitament. Wikipedia är ett paradigmatiskt exempel på sådan produktion där bidragen skapas (gratis) av såväl experter som av lekmän oberoende av rang och där inte heller upphovsmannen/kvinnan får något erkännande för ett specifikt bidrag, något som skiljer sig markant från den akademiska publiceringen där erkännande och citeringar är centralt för karriär och meritering.

Nu är det emellertid inte helt oproblematiskt att bryta sig ut ur det kommersiella kretskoppet, något som Cope och Kalantzis utvecklar på ett sätt som ger mig en hel del nya funderingar. Först skall vi dock titta lite närmre på vad som utmärker "kunskapsprodukter". Jag tillåter mig att ordagrant citera ett citat från min källartikel av Thomas Jefferson:

He who receives an idea from me, receives instruction himself without lessening mine; as he who lights his taper at mine, receives light without darkening me. That ideas should freely spread from one to another over the globe, for the moral and mutual instruction of man, and improvement of his condition, seems to have been peculiarly and benevolently designed by nature.


Kunskap och idéer är s.k. non-rivalrous goods d.v.s. det uppstår ingen brist för att man delar med sig (som det kan göra med materiella ting (t.ex. mat, maskiner). Det är helt enkelt så att de vanliga kontroll- och rättighetssystemen är illa lämpade för non-rivalrous goods menar Cope och Kalantzis.

Men om det inte finns några ekonomiska incitament för kunskapsproduktion, vilka är då drivkrafterna? Drivkrafterna bakom open access (the gift economy) bygger istället på reputational rewards. Mera kritiskt skulle detta kunna uttryckas som en traditionell ego economy som bygger på vanlig akademisk fåfänga!

Oavsett drivkrafterna så finns det en del problem som tenderar att glömmas bort när man diskuterar open access. Egentligen finns ju inget som är gratis för även om jag kan ladda hem artiklar gratis så har dessa producerats av någon. Detta betyder i sin tur varje bidrag på Wikipedia eller i andra open accessfora måste ha betalats någonstans och det är oftast oklart var dessa kostnader tas. Gäller det akademiker som producerar för open access, handlar det sannolikt om skattefinansiering.

När vi vill ta steget ur det kommersiella kretsloppet, blir vi hänvisade till andra former av finansiering som sponsring, välgörenhet eller frivilligarbete. I många andra sammanhang är det inte alltid så fördelaktigt att vara obetald arbetskraft och risken för exploatering av gratisarbetet finns alltid. Här nämns t.ex. hur Google skapar stora vinster av all gratisproduktion som laddas upp på deras servrar (vilket förstås gäller alla s.k. gratissajter). Oavsett om produktionen är non-rivalrous eller finns kostnader för produktion, distribution och lagring, något som den effektiva och billiga informationsteknologin tenderar att dölja.

Om nu inte det otidsenliga publiceringssystemet kan överleva men om vi heller inte kan producera gratis, hur löser man då detta? I grunden finns det två sätt, antingen måste allt vara fritt kunskapsproduktion såväl som materiella ting, en sorts akademisk socialism, eller så måste man acceptera att saker kostar och bygga upp en hållbar kunskapsdistribution där det finns utrymme för flera, mindre producenter och där alla penningöverföringar sker helt transparent.


Anpassning till digital produktion
Universitetens produktion utmärks av att den sker med hjälp av allmänna medel där de anställda är avlönade just för att vara kunskapsarbetare; här skiljer sig universiteten från t.ex. Wikipedia och Youtube som är kommersiella sajter för information och kunskap.

Det skulle emellertid vara väldigt lätt att för universiteten att bygga upp stöd för egen publicering i sin infrastruktur. Detta skulle kunna bli ett ett lyft för university press och skapa en ny roll för biblioteken. Att producera idag är inte förenat med så stora kostnader som det en gång var och det finns egentligen inga skäl till att prenumerationspriser skall vara så höga. Skulle vi kanske inte gärna betala en liten summa för en prenumeration och en försumbar kostnad för en artikel om vi visste att det gick till den egna utgivningen?

I det här sammanhanget finns det kanske också skäl att se hur musikbranschen har förmått anpassa sig till de nya produktionsförhållandena. Efter att under ett antal år ha gnällt över piratkopiering och krävt extraskatt på lagringsmedia verkar initiativ som Spotify och iTunes vara mer ändamålenliga anpassningar till digitala distributionsformer än jakten på piratkopierare.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

tisdagen den 16:e augusti 2011

Utmaningar mot traditionell tidskriftspublicering

Detta inlägg är en fortsättning på på inlägget med titeln Kommers, godtycke och popularitet - den akademiska artikelns villkor. Även detta inlägg bygger på arikeln Signs of epistemic disruption: Transformation in the knowledge system of the academic journal av Bill Cope och Mary Kalantzis (First Monday, Volume 14, Number 4 - 6 April 2009)

För en forskare i karriären är det viktigt att bli publicerad, helst i någon av de dominerande tidskrifterna i Västvärlden. Nu är det emellertid inte så att dessa tidskrifter är några neutrala kanaler där kunskapen flyter fram utan det är snarare så att de bestämmer vad som skall räknas som kunskap.

Akademisk kunskap har en del speciella drag som skiljer den från vardagskunskapen då den är framtagen enligt  speciella regler och ritualer. En integrerad del av den akademiska kunskapen är också hur den representeras i en publikation. Denna representation bygger på tre premisser:

a. Det finns redan tillgängliga kunskapsrepresentationer i form av alla de artiklar och böcker som den nya kunskapen förväntas bygga vidare på både vad gäller innehåll och konventioner för hur kunskap representeras akademiskt.

b. Forskaren skall på ett retoriskt sätt representera det nya han eller hon anser sig veta enligt de
konventioner som gäller (manuskript, redaktörsbeslut, peer reviewing, revideringar och publicering).
Den nya kunskapsrepresentationen är alltså starkt präglad av de sociala processer som gäller för publicering.

c. Den nya kunskapsrepresentationen publiceras och integreras i den tillgängliga kunskapsmassan. Här etableras bla. upphovsrätt till representationen men inte till själva kunskapen vilken vi har rätt att citera och skyldighet att ge erkännande till den som skapat den. Genom integration uppgår den nya representationen i en kunskapsmassa och blir en "tillgänglig" (enligt a. ovan) kunskapsrepresentation.

Denna kunskapens trestegsprocess - tillgänglig kunskap, nya kunskapsrepresentationer och integrationen med de tillgängliga texterna - kan betraktas som generell men den kan komma att utmanas av starka krafter (forces of epistemic disruption) i vår tid.


Utmaningarna (disruptive forces)
Den första och mest iögonfallande utmaningen utgörs av teknologin, men det är inte i första hand själva kunskapsinnehållet som påverkas då de digitala texterna i stort sett liknar de tryckta texterna. Även pdf-dokumenten är statiska, slutna texter som producerats enligt de sociala processer som beskrivits ovan. Cope och Kalantzis uttrycker det som att det inte finns något deterministiskt förhållande mellan teknologi och social förändring; det går alldeles utmärkt att använda ny teknologi för att göra på detsamma som tidigare.


Den nya teknologin skulle emellertid kunna användas för en mer multimodal publicering där man publicerar sådant som inte är möjligt att publicera i text. Eftersom utrymme inte är något problem för den digitala tekniken är det också möjligt för läsare att ta del av datamaterial och annat som en publikation bygger på. Den digitala tekniken gör det således möjligt att komma bort från den linjära och statiska representationen till förmån för en mer kollaborativ, pågående dialog så som redan sker på wikis eller bloggar.

En andra utmaning har att göra med de ekonomiska villkoren för publicering. Internet har vant oss vid att ha tillgång till oändligt mycket information utan att den kostar oss något. Men det vi hämtar hem måste förstås kosta något i något led; någon har skrivit, någonstans är det lagrat o.s.v. Vi har vant oss vid en sorts informationssocialism som går hand i hand med en kommersiell marknad; Wikipedia är gratis därför att någon donerar sin tid, Google är gratis därför att man säljer det som människor producerar till annonsörer, open accessmaterial är gratis därför att många (t.ex. universitet) värderar att synas på nätet.

Inom områden där kunskapsutvecklingen är snabb är tidig tillgång till kunskapen nödvändig. Här har konferensbidrag blivit viktigare än artiklar. Undersökningar har också visat att uppåt 90% av artiklarna i de femton mest kända ekonomiska tidskrifterna kan laddas hem från Internet.

En tredje utmaning utgörs av en mer distribuerad kunskapsproduktion; idag är det inte bara universiteten som producerar kunskap utan även sjukhus, skolor, företag och människor i allmänhet (the wisdom of the crowd).

Ett fjärde område där förändring kan komma att rör den geografiska ojämlikheten där rika länder har fördelar framför fattiga, där engelsktalande länder dominerar över icke-engelsktalande och där intellektuella centra dominerar över mer perifera institutioner.

Det femte området där traditionell publicering utmanas rör interdisciplinariet. I samband med att frågorna i vår tid blir alltmer komplicerade blir interdisciplinaritet av nöden. Denna utmanar den snäva ämnessynen. Konventionella tidskrifter som bevakar och upprätthåller ett kunskapsområde är inte särskilt lämpade för den nya typen av frågor, fastslår författarna.

Slutligen kommer en kultur med allt fler aktiva kunskapsproducenter att utmana den rådande ordningen. Idag undermineras den traditionella uppdelningen mellan producent och konsument genom att man bloggar, kommenterar och diskuterar. Man skulle kunna säga att den hierarkiska världen ersätts av ett mer utjämnat förhållande där den stora massan inte enbart är konsumenter utan också producenter. Detta leder till att kunskapsproduktionen inte längre blir så linjär med en tydlig början och ett tydligt slut; kunskapsproduktionen kan bli dynamisk, kollaborativ och social.

Nu nöjer sig inte författarna Cope och Kalantzis med att konstatera dessa disruptive forces utan de går djupare än så och identifierar three breaking points där de närmare granskar de tre villkoren tillgänglighet, kunskapsproduktion och det publicerade (design availability, designing och the designed). Mer specifikt kommer de att granska open access, peer review och citation counts.

Detta skall jag skriva om när jag får tid. Missa inte det.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

måndagen den 15:e augusti 2011

Kommers, godtycke och popularitet - den akademiska artikelns villkor

Det är oftast så att jag kopplar av från en stor del av det dagliga "kunskapsarbetet" under sommar- och semestertiden men en lång och innehållsrik text, vilken jag läst bitvis och återkommande under sommaren, har verkligen rört om bland tankeverksamheten. Signs of epistemic disruption: Transformation in the knowledge system of the academic journal av Bill Cope och Mary Kalantzis (First Monday, Volume 14, Number 4 - 6 April 2009) går till ett - som jag bedömer det - initierat angrepp på rutinerna kring publiceringen av akademiska artiklar.


I artikeln diskuterar de tre aktuella "deeply disruptive aspects" med relevans för hur publicering av akademiska texter går till. Specifikt diskuteras tre "breaking points":

  1.  de ohållbara kostnaderna och ineffektiviteten med traditionell kommersiell publicering,
  2.  trovärdigheten hos det nuvarande peer-reviewsystemet och
  3.  ett ohållbart system där citeringar och "impact" leder till att kvantitet sätts före kvalitet, att popularitet blir ett mått på kvalitet och att det gynnar en viss typ av artiklar.

Artikeln avslutas med några förslag på hur man skulle kunna skapa verkligt hållbara och relevanta system för publicering.

Det är min avsikt att i mån av tid ta upp en del av resonemangen i kommande blogginlägg och jag är beredd att lägga lite tid på detta då det känns speciellt relevant för mig som inte strävar efter publicering i kommersiella tidskrifter med hög "impact". Sannolikt är det helt annorlunda för mina yngre kollegor som skall göra karriär och "bli nåt"; då måste man förstås hålla god min i elakt spel  och stå med mössan i hand (fast den metaforen kanske inte känns igen nuförtiden) inför de förnäma tidskrifterna och snällt be om att bli publicerad utan ersättning, en publiceringen som sedan det egna universitetsbiblioteket kan köpa (!) i form av prenumeration på den tidskrift där bidraget finns.