torsdagen den 24:e mars 2011

Web 2.0 i undervisningen: spännande verktyg eller verktyg som skapar spänningar?


Nina Bonderup Dohns (NBD) konferenspresentation om de spänningar som uppstår i i traditionell undervisning när vi försöker introducera Web 2.0-verktyg är en tänkvärd läsning och den ger mig lust att både referera bitar och att uttrycka lite egna tankar.

Eftersom undervisande institutioner ständigt skuldbeläggs för att inte ”följa med sin tid” eller för att inte ”använda tillräckligt mycket IT”, blir det ett starkt tryck att faktiskt ta in nya verktyg i den traditionella undervisningen. Idag används det följaktligen en rad IT-relaterade verktyg vid olika undervisande institutioner i samhället. Sålunda har t.ex. ”powerpoint” blivit ett vardagligt uttryck för presentationer som man kör från sin dator med hjälp av en projektor som allt oftare finns fast monterad i lärosalen. Även kommersiella lärplattformar där kursanordnare kan sprida information om en kurs och där de studerande kan både diskutera och lämna in uppgifter börjar bli vanliga. Men alla dessa förändringar är egentligen olika sätt att göra ungefär samma sak som man alltid har gjort fast med verktyg som i många fall kan göra verksamheten både lättare och effektivare, tänk bara på hur mycket enklare sökningar i biblioteksdatabaser har blivit eller på hur vanligt informationssökning på Internet (”googla”) generellt har blivit. Såtillvida har vi underlättat våra ordinarie verksamheter. Web 2.0 är dock något annat.

Web 2.0 icons pic (pic from Flickr user by Link576, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Link576 

Mycket förenklat avser man med Web 2.0 möjligheten att kommunicera i flera riktningar. Om Web 1.0 i första hand handlade om att sprida information över nätet, så handlar 2.0 om att att göra även användarna till producenter av innehåll.

Nu går det inte att producera innehåll hur som helst på nätet, eftersom detta innehåll måste lagras någonstans. Detta har en rad kommersiella aktörer insett och erbjuder tjänster där vi utan kostnad både kan producera innehåll och knyta kontakter med andra producenter av innehåll. Sådana världsomspännande tjänster tillhandahålls av t.ex. Google, Facebook, Twitter m.fl. Bakom dessa gigantiska nätverk finns förstås en bakomliggande kommersiell idé men den är det inte min avsikt att gå in på i det här inlägget.

Eftersom så många människor redan är förtrogna med de sociala verktygen på nätet, kan det kännas intressant för utbildare att försöka göra bruk av dessa även i den traditionella undervisningen och därigenom kanske underlätta eller åtminstone göra undervisningen lite ”roligare”. Dessutom stämmer ju det stora engagemang och den höga aktivitet på nätet, som många visar, väl överens med den rådande pedagogiska diskursen där studentens lärande genom egen aktivitet framhålls som något eftersträvansvärt. Därtill kanske man skickar med ett argument om att man måste rusta de studerande för framtiden, ett argument som har varit mycket vanligt i ungdomsskolan.


NBD visar dock i sin presentation att det finns en rad faktorer där Web 2.0-perspektivet är oförenligt med undervisning såsom vi i allmänhet brukar betrakta formell, institutionaliserad undervisning. Förenklat uttryckt är själva motivationen att engagera sig i Web 2.0 själva deltagandet i sig där individer i samverkan ägnar sig åt det som är meningsfullt och identitetsskapande. I den mån vi kan tala om någon kunskapsprodukt skulle den kunna vara just färdigheten att agera kompetent på nätet men denna är då en följd av den praktik man deltar i och inte något man tränar för. Avsikten med traditionell utbildning däremot är att man skall undervisas för att utveckla kunskaper och färdigheter som i bästa fall kan överföras mellan olika verksamheter senare i livet. Utbildningen är alltså en sorts medel för att rusta individen med "något" och kunskapen blir därför en sorts objekt, något som man skall ”ha med sig ut i livet” (alltså: livet kommer senare!).

Införande av Web 2.0-tänkande i traditionell undervisning innebär att vi föreställer oss att vi kan använda den inre motivation som finns i deltagande i nätgemenskaper för ett lärande som normalt drivs av en yttre motivation (konkurrens, betyg, studielån, examina, kommande yrke etc.). Detta blir nästintill omöjligt då Web 2.0 där kunskap är något pågående, dynamiskt och tillfälligt som skapas i samverkan mellan många i motsats till en traditionell syn där kunskapen är ett objekt som ägs av individen i högre eller lägre grad (betyg).

Var och en inser förstås att ett problem med Web 2.0 i en traditionell utbildningskontext blir bedömning och betygsättning när inget är ”mitt” eller ”ditt” eller när man inte kan fastställa vad var och en har bidragit med. Förr eller senare kommer man också att ställas inför den fråga som alltid engagerar den utbildare, nämligen den om plagiat och fusk.


För den som engagerar sig i gemenskaper på nätet är det användbarhet som gäller. Detta innebär att det som finns där, det må vara klippt och klistrat eller plagierat, kan vara mycket användbart och av hög kvalitet; ja, i många fall avsevärt bättre än om man gjort det själv. Sett ur ett traditionellt utbildningsperspektiv blir detta förstås något som man inte har "gjort själv" eller "skrivit med egna ord".

Sett ur ett perspektiv av kompetent handlande i nätbaserad gemenskap, handlar det framförallt om att kunna hitta och göra bruk av sådant som är användbart. Om det man söker då redan finns därute, d.v.s. gjort av någon annan, är det lite onödigt att göra det en gång till bara för att man skall ha gjort det själv; man skall inte uppfinna hjulet på nytt.

Ur ett Web 2.0-perspektiv är det inte rimligt att åstadkomma något bara för att man skall göra det i en kurs och visa att man kan, helst själv utan andra så att man sedan kan betygsättas för sin egen insats. Var gränsen för ”själv” går ser jag som lite oklar. Tillfogar man sedan ”utan hjälpmedel” blir det väldigt oklart.

Det är solklart att fullt ut tillämpade Web 2.0-praktiker kommer att utmana våra föreställningar om samarbete, vem som har bidragit med vad, vem som kan vad och inte minst vad som är fusk och plagiat. Jag tror personligen inte att de utbildare som idag ”är med sin tid” och startar Facebookgrupper, upprättar wikis eller utnyttjar andra Web 2.0-relaterade tjänster egentligen har tänkt att detta i grunden skall förändra undervisningen. Snarare ser man det nog som ett sätt att gå studenterna till mötes och göra det ”lite roligare” att studera fast på samma villkor som tidigare.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

tisdagen den 22:e mars 2011

Klippa-klistra, plagiera och sen pränta några egna ord

Låt mig först och främst säga att det är ett solklart fall av plagiat att ta någon annans arbete och säga att man själv har gjort det; här finns inga oklarheter såvitt jag kan se. Det inträffar dessvärre då och då på olika nivåer i utbildningssystemet och det är ett problem som man måste förhålla sig till.

COPY this, COPY that by Leeks, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Leeks 

Men är det inte något paradoxalt i detta att det finns en massa information på nätet som man inte får använda när man går en utbildning? Jag har många gånger funderat på den här problematiken och det är nog inte så enkelt som att det enbart handlar om att ”skriva med egna ord” och inte med andras. Jag hoppas kunna övertyga er om detta genom att berätta lite om hur jag ser på detta.



Informationshämtning i utbildningskontexter
Man kan betrakta nedladdning av andras arbeten som en etisk fråga och försöka övertyga vederbörande om det olämpliga i att bete sig på det här sättet. Här kan vi nog ha framgång hos individer som har en sorts egen etisk kompass (moralisk resning) men dessa kanske ändå inte skulle förfarit bedrägligt. Det är de som saknar denna inbyggda spärr mot ohederlighet som vi får det största problemet med och min gissning är att vi nog inte kommer så långt även om vi naturligtvis måste försöka övertyga vederbörande om hur man bör bete sig. Men vad gör vi om vi ändå inte lyckas?

Ett självklart inslag i en undervisningskontext är förstås att undervisa om vad man faktiskt får göra. Vi försöker lära våra studerande vilka konventioner som gäller när man refererar till andras verk. Vi lär dem vad som gäller för upphovsrätt, både den som begränsar vår användning av andras material och den som låter oss använda det under vissa betingelser (Creative Commons).

De har två sätten att arbeta med problematiken, den etiska och informerande vill jag betrakta som både positiva och nödvändiga steg. Om nu inte detta leder i önskad riktning, övergår vi oftast till obehagligare metoder och mer repressiva metoder.

Här blir det fråga om att kontrollera på olika sätt och utdöma olika former av sanktioner, underkännande, avstängning eller annat. Regelbundet är det ett antal studenter vid universiteten som ertappas och avstängs för ohederligt beteende s.k. fusk. För en studerande med studielån är detta förstås ett kännbart straff.


Till vår hjälp att kontrollera finns kommersiella tjänster som åtar sig att kontrollera inlämnade uppgifter mot ett stort antal databaser. Resultaten utfaller som procent överensstämmelse med dokument som redan finns i databasen och lite mer detaljerad information om varje träff. Vi förväntas köra studenternas uppsatser genom detta kontrollsystem; detta bygger förstås på att de inte försöker lämna in pappersvarianter av sina uppsatser.

Dessvärre har det väl aldrig varit så, om man ser ur ett historiskt perspektiv, att hemska straff och sanktioner har avskräckt från brott, kanske har man lite noggrannare vägt risken för upptäckt med potentiella fördelar men det har inte fått handlingarna att upphöra. Jag tror att vi kan räkna med att även om vi moralpredikar, informerar, kontrollerar och straffar så kommer inte detta att få problemet ur världen. Men jag har faktiskt en lösning (ganska djärvt sagt, förstås) och den skall jag beskriva för er nu.


Informationsöverflödet och våra begagnade frågor

Min lösning bygger på att man inser att man befinner sig i en tid där information inte är någon bristvara, vi har snarare ett överflöd av information som vi måste lära oss handskas med. Jag brukar jämföra detta med när jag började som lärare (på Medeltiden!). Då var själva sökandet efter information det centrala och när man (om man) hittade folkmängden i någon avlägsen afrikansk stat i ett tjugo år gammalt tabellhäfte var man i regel nöjd. Idag kan vi hitta snart sagt allt på Internet, ganska lätt dessutom.


Man kan kanske säga att de flesta frågor som brukar ställas i skolan och i den högre utbildningen, åtminstone grundutbildningen, redan är besvarade och att det då är lite fånigt att be de studerande att besvara dem en gång till. På universitetet är det mycket vanligt att studenterna pluggar gamla tentamensfrågor inför tentan eftersom de vet att lärarna kommer att ställa dessa frågor igen.

Alla frågor är liksom redan besvarade: historieuppsatsen om orsaker till Andra världskriget finns med största sannolikhet redan på nätet och den studerande som har förmågan och viljan kan ju bara tanka ner den här uppsatsen, fixa lite med namn och datum och sedan lämna in den som ett eget arbete. Litar man sen på den plats på nätet där man hämtat den behöver man inte ens läsa den, kanske.

Läraren inser oftast att den här studenten inte har kunnat skriva detta och då måste man försöka få studenten att erkänna hur uppsatsen kommit till. I bästa fall erkänner studenten med sanktioner som följd; i värsta fall står hon/han på sig och då handlar det om att på olika sätt "bevisa" plagiatet med de metoder som står till buds. Men man kanske inte skulle behöva hamna i denna situation.


Uppgifter för lärande istället för upprepning
Vi måste ge en annan typ av uppgifter. Varför skall gymnasieeleven skriva en uppsats om orsakerna till Andra världskriget när den redan är skriven, ja inte bara av en utan av många allt från gymnasieelever till historieforskare? Den uppgift de borde få är givetvis att ta vid där andra har slutat.


En uppgift så som jag tänker mig den, skulle formuleras som att man faktiskt tvingades att söka av tillgängliga källor (bibliotek, databaser, Internet), kommentera och annotera dessa och sedan redovisa denna efterforskning som en egen uppgift. Detta skulle betyda att man var tvungen att skaffa sig en uppfattning om källorna genom att läsa översiktligt innan man valde eller valde bort material.

Detta är egentligen en mycket mer kvalificerad uppgift än att memorera något ur läroboken som man sedan skriver ner. Jag skall återkomma till detta när jag pratar om ”de egna orden”. Sannolikt kommer den studerande under resten av livet att vara avsevärt mer betjänt av att ha tillägnat sig ändamålsenliga sökstrategier och materialhantering än av att vid ett visst tillfälle ha kommit ihåg vissa fakta som sedan skrivits ner och lämnats in till läraren, för att sedan aldrig mera läsas.

Om jag får återvända till mitt skolexempel med de gamla tabellerna, så var det så på den tiden att själva letandet och i bästa fall fyndet av en viss information var själva uppgiften; vi kanske hade letat runt i materielrum och bibliotek under längre tid för att hitta just den uppgift vi var ute efter. Idag måste vi ha ett annat fokus för uppgiften: Vad skall vi ha informationen till eller vad skall vi göra med den?

Om man förenklar starkt, så menar jag att de uppgifter man förr till äventyrs kunde hitta var målet i sig; idag måste det man hittar på nätet vara starten på en uppgift. Säg nu att vi har vår historieklass där en uppgift var att beskriva orsaker till Andra världskriget. I den första delen (som läraren eventuellt beömde separat) sökte studenterna referenser för sitt arbete. Dessa referenser skall nu användas för den verkligt kvalificerade uppgiften, nämligen att utifrån befintliga källor säga något om ämnet. Detta är ett ”tungt” arbete som kräver läsning av olika texter, urval och värdering av de samma. Nu står vår student där med, i bästa fall, så mycket material att det blir nödvändigt att prioritera för att hålla sig inom uppgiftens ram (vi har givetvis talat om att idag är det ingen som blir belönad för många sidor).


Myten om de egna orden och textens originalitet
Jag menar att vi nu har kommit till själva essensen av att arbeta i en tid då mängden information alltmer liknar en syndaflod som vi måste handskas med på något sätt. Hur konstruerar vår studerande en läsbar, sammanhängande och läsvärd text (eller annan produkt) med hjälp av andras arbeten och en egen idé om struktur och budskap? Detta är en så kvalificerad uppgift att det naturligtvis är mycket enklare att ”tota ihop” en text ur eget huvud!

copy culture by Will Lion, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Will Lion 

Men det är här jag närmar mig det som bildligt kan liknas vid att trampa i ett getingbo befolkat av pedagoger; det finns nog inte någon av oss som inte liksom ett mantra upprepat gång på gång; ”du måste skriva med egna ord”. Varifrån kom egentligen idén om egna ord, ingen har väl några egna ord? Jag hävdar att om en studerande arbetar på det sätt som jag här har skissat kommer han eller hon förr eller senare att behöva infoga sådan information som redan finns i källtexterna, alltså andras ord. Är det då meningsfullt att skriva den en gång till med ”egna ord”? Om man läser i en rapport att ”vindstyrkor på mer än 25 m i sekunden uppmättes under natten” så menar jag att detta inte blir bättre för att man skriver med ”egna ord”. Vilka skulle de vara i så fall?. Jag menar att det faktiskt finns innehåll av sådan faktisk och saklig karaktär att de nästan inte går att skriva om utan att information förloras. Om man däremot vill infoga ett längre stycke med ”klipp-och-klistra”, så har ni ju redan lärt eleven hur man refererar till upphovspersonen och hur man markerar detta i texten.

Alltså, det jag säger är följande: det finns sådant innehåll som är av så pass allmän och informerande karaktär att det bara blir löjligt attt skriva det på ett annat sätt; dessutom är det väl inte själva texten som sådan som är det centrala utan det innehåll som texten refererar till.

Att redigera, kanske genom att ”klippa-och-klistra” andras ord, en text som hänger samman såväl till innehåll som form är en bra mycket svårare uppgift än att skriva själv ur eget huvud. Kanske borde vi inte vara så rädda för ”klipp-och klistra” utan mer koncentrera oss på att vår student kan presentera ett personligt, sammanhängande och intressant innehåll? Och detta är den tredje och avslutande delen av den studerandes uppgift, nämligen att presentera och stå för det som åstadkommits samt i bästa fall ladda upp på nätet för nästa person som vill klippa och klistra på liknande villkor.



Slutsats
Plagieringsproblematiken är i hög grad en följd av den pedagogik vi tillämpar. Om vi nöjer oss med att studenterna enbart skall svara på det som redan är besvarat borde vi egentligen ge dem erkännande om de kan hitta svaren i mängden av information på Internet; det är en värdefull färdighet de har visat upp. Om vi verkligen vill lära studenterna något mer än att hitta det rätta svaret på en redan använd och besvarad fråga, lär vi dem hur den information de hittar kan omvandlas till verklig kunskap som de sedan i sin tur kan dela med sig av till andra.

Presentation med samma bilder som i texten ovan.

qrcode

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Lite mer om detta ämne finns i:
"Pedagogiska praktiker och virtuella realiteter" som är mitt kapitel i boken Kunskap och människans redskap : teknik och lärande red. Rystedt och Säljö. Lund: Studentlitteratur

Titta gärna på det här skämtsamma klippet från YouTube:

söndagen den 20:e mars 2011

Skriva själv och länka till andra

Ibland kan man tycka att man inte skapar så mycket eget i en blogg utan att man mest skriver om vad andra har skrivit. Men sannolikt är det så att ens läsning av någon annans text, urvalet man gör och sammanställningen faktiskt tillför något, inte minst för en själv.

I det här blogginlägget "Linking to sources" fick också lite förklaring till det jag faktiskt gör. Så här skriver Klang:

"Blogs are built on a different base technology (jämfört med det analoga skrivandet) their culture forms from that. Links are not difficult, the readers demand them (because of the nature of web) and linking becomes a natural part of the way in which blogs work. This also means that the reader of a blog will judge a post, in part, from the links it contains".

Kanske är det trots allt inte så dumt att skriva lite om det som andra har skrivit för att sen ladda upp detta i sin tur. Det är väl just detta som avses med repurposing and feeding forward?

fredagen den 11:e mars 2011

Self regulated learning again

We were very pleased to have professor Frank Rennie with us; some of us also listened to Rennie's interesting presentation at the VKF-conference. According to the agenda he introduced issues of personalised and selfregulated learning in higher education.

As a background we have an article written by McLoughlin and Lee treating the issues of self regulated learning, web 2.0 and personal learning environments (see previous blog post). In case some haven't read I will present my interpretation here.

I have read it twice (at least) first I browsed it rather quickly and wrote a note that I was not particularly impressed and that I was quite familiar with what is written.

Next time I read the article more thoroughly and created a blog post of my reading. If anyone is interested it can be found here.

To brief you quickly, just in case you did not read the article, it treats the issue of a traditional higher education as built on control, dissemination of knowledge and reluctance to accept new ways of learning.

Furthermore, when universities do adopt information technologies these are often manifested in VLEs or LMSs. I guess that is where we have reached at the moment.

However, VLEs are predicated on the classroom metaphor and are a kind of locked in environments. As an alternative we might acknowledge students' needs and personal preferences as well as the huge amount of resources on the net. The alternative could be personal learning environments where students mash up instructor provided content with resources found on the net into a new remix that later on can be shared on the net for others to repurpose.

The article ends with some reflections on scaffolding. Firstly, how could we strike the balance between instruction and self regulated learning and secondly, what might scaffolding consist of and who might be best suited to support learners?

onsdagen den 9:e mars 2011

Higher Education and Self Regulated Learning

In their article Personalised and self-regulated learning
opportunities to integrate Web 2.0 tools in higher education
McLoughlin and Lee make an argument that higher education needs to change in the direction of more student centered and self regulated learning as a consequence of an abundance of information and web tools available. They posit that educators be prepared to accept learners' needs and preferences and not just design static courses where tasks are preselected and resources are prescribed rather than negotiated.


However, universities are conservative and in those cases where information technologies are used they tend to rely on conservative established virtual learning environments (VLEs) or learning management systems (LMSs) which do not permit connectivity to social networks on the net. Actually, most of the learning management systems replicate traditional modes of learning and build on a classroom metaphor.

A promising approach that will possibly break with old traditions is to promote personal learning environments (PLEs). In a traditional LMS (of VLE) content is composed, organised and packaged in advance; in a PLE tasks are repurposed (mashed up) with the students own applications and contributions, which are later further syndicated for others to use.

Notably, the authors identify two different interpretations of PLEs. In one case educators understand the need for personalisation and learner centeredness but they still provide the tasks and resources. McLoughlin and Lee label it a provider driven approach. The other interpretation adopts a view of a wholly learner driven approach which consequently transcends the walls of the classroom.

In the second case learners exercise ownership and control rather than being constrained by instructor controlled and pre-packaged materials. Both PLE models, however, challenge higher education to harness the many resources that exist outside of the formal spaces of the institution. Another challenge concerns expertise. When external resources are made use of, the teacher might not be the sole expert who is dispensing knowledge and prescribing resources. And that leads us to a closer look at the student role

As web 2.0 is highly incongruent with a control culture we need to rethink our strategies and view students as active participants and co-producers rather than passive consumers to be filled up with content which then is supposed to be recalled in subsequent examinations. Learning processes are participative, something that Lave and Wenger showed a long time ago. In joining a community of learning they develop their own mastery but also have a responsibility to play a part in the continued advancement of the community's existing body of knowldege.

However, student generated content has generally been marginalised in the ecucational system. Admittedly, students do produce lots of academic artefacts such as essays and reports but these are almost exclusively used for assessment purposes and are seldom read by many neither are they further used. If we expand our view and treat student products as sources of knowledge we also invite students to be producers as well as consumers of knowledge.


Unfortunately, many students are used to answering questions already answered and being assessed for their success to do that. Therefore a transition to self regulated learning the way it is depicted by PLEs is not without problems. McLoghlin and Lee asks the question: How can the ideal balance between scaffolded and learner directed approaches be achieved?

I guess that is what we have to find out in the near future.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

fredagen den 4:e mars 2011

Kommunikation på egna villkor

Kan vi tänka oss att vi sitter och sänder textmeddelanden under en beggravningsakt? Frågan är inspirerad av en kommentar till Sherry Turkles bok Alone Together av Michiko Kakutani.

Turkle menar i boken att nya teknologier som epost, Facebook, Skype, rollspel m.m. har fått oss att sätta bekvämlighet och kontroll i främsta rummet samtidigt som vi minskar förväntningarna vi har på varandra.


Istället för att ha verkliga vänner skapar vi oss "vänner" på Facebook bland människor vi egentligen inte känner. Vi föredrar dessutom SMS- och twittermeddelanden framför telefon eftersom dessa låter oss kommunicera när vi vill och avsluta kommunikationen på egna villkor. Många av de som personer som intervjuas i Turkles bok avskyr telefonen eftersom det tar för lång tid och kräver för mycket att telefonera.

Ett annat problem som personerna i Turkles bok upplever att är att det är osäkert att tala i telefon därför att man inte har samma kontroll som när man använder text, man riskerar helt enkelt att framstå på ett icke önskvärt sätt när man talar direkt i telefon ("too much might show"). Text ger mer kontroll.

En av Turkles intervjupersoner säger att han oroar sig för att den bild han skapar av sig själv på nätet skall komma i konflikt med vem han verkligen är, när han ser att de människor han träffar i verkliga livet tenderar att behandla honom som den är han är på nätet. Men även om han kämpar för att "vara sig själv" är det hela tiden frestande att skapa en "image" på nätet som ger de "rätta" intrycken.

Turkle drar slutsatsen att livet på nätet främjar ytliga relationer eftersom individerna dras till lågriskförbindelser som alltid finns till hands och lätt kan avbrytas. Ett konkret exempel på detta är en s.k. chattroulette som visar människor med ljud och video och där man bara kan klicka på "next" för att se vad nästa som kommer att erbjudas härnäst. Det har visat sig att majoriteten klickar på "next" inom två sekunder för att få se nästa person.

De allvarliga konsekvenserna av att ständigt vara uppkopplad i något avseende, även under våra fritidsaktiviteter är att tiden för efteranke och välöverlagda beslut minskar, vilket gör oss mer benägna att handla impulsivt och oövertänkt.

Den slutsats som dras i recensionen är att teknologin ger en illusion av gemenskap utan krav på initimitet och att kommunikation kan ske utan känslomässig inblandning.

tisdagen den 1:e mars 2011

De proprietära apparna och det neutrala nätet

Grundaren av "world wide web" Tim Berners-Lee varnar för att det Internet som utvecklades som ett verktyg byggt på jämlikhetsprinciper håller på att fragmenteras genom att vissa sajter genom sin blotta storlek tenderar att få monopolställning; här är Facebook ett varnande exempel.

World Wide Web by Bull3t, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Bull3t 

Det andra hotet är utvecklandet av "appar" som inte bygger på öppen standard utan istället skapar inlåsning till vissa företag och för vissa mobila enheter t.ex. iPhone istället för att kunna användas på Internet generellt.


Berners-Lee menar att det är bisarrt att han inte kan komma åt samma information via sin smartphone som han kan via en en Wi-Fi ansluten dator. Om de stora kommersiella aktörerna låser allt fler användare till sina respektive villkor, kommer nätneutraliteten att hotas.