fredagen den 25:e februari 2011

Flashseminarier - något för oss?

Jag råkade på en intressant artikel i The Washington Post, nätbilagedelen som handlar om "Education". Där presenteras idén om "flash seminars". Detta ärförstås analogt med spontana folksamlingar där informationstekniken har gjort det möjligt att på kort tid samla människor för någon viss aktivitet vid en exakt tidpunkt och plats.

Flash seminars fungerar kanske inte så ögonblickligt och man använder sig av traditionella informationskanaler som maillistor. Själva idén är dock att man kan med ganska kort varsel (ca en vecka) saml ihop de människor som är intresserade av att delta i ett seminarium kring ett intressant ämne och med en kunnig seminariepresentatör.

De som har tid och lust kommer, de som inte får plats får komma en annan gång det är något intressant. Lokalerna kan vara vanliga seminarierum men också andra utrymmen där man kan sitta och lyssan och delta. Det centrala är att här har några kommit för att de är intresserade av något. Inga andra krav ställs.

En intressant idé som kan vara värd att pröva. Som jag ser det annonserar man att då och då kommer den eller den att leda en diskussion om det eller det ämnet. De som har möjlighet och intressse kommer. Det tilltalande här är att det är interesset som driver och inte jakten efter poäng eller andra meriter.

tisdagen den 22:e februari 2011

Meningslöst pladder på Facebook

Sara Kadefors har en helt underbar liten spalt i Göteborgsposten  där hon reagerar mot allt innehållslöst och till intet förpliktande uttalanden. Hon reagerar mot att alla skall kallas "fina du", "snyggo" och andra epitet. Vi har blivit som "fullblodsamerikaner som sprider tomma ord omrking sig".


Hon noterar också att detta till intet förpliktande sätt att uttrycka sig även sprider sig till telefonsamtal där ett affärssamtal kan avslutas med "Puss, puss!" eller formella brev som avslutas med "Kramis!"

Det obehagliga med detta, som jag fattar Kadefors, är att det faktiskt inte kostar någonting att sprida dessa tomma ord omkring sig och att man gör detta för att själv stå i bättre dager. Inget av det man sagt behöver ha någon relevans i verkligheten där det är vad man faktiskt gör och inte enbart vad man säger som räknas.

måndagen den 21:e februari 2011

Vad betyder undervisning för universitetens rankning? - Inget!

Sådana här tankar diskuteras av Sir John Daniel & Stamenka Uvalić-Trumbić i ett blogginlägg med titeln Will Higher Education Split? mer  specifikt diskuteras frågan om det kan bli så att det allmänna tar hand om forskningen medan massutbildning överlåts åt kommersiella aktörer.


Artikeln tar avstamp i fem bevis (exhibits) där det första talar om den "massification" som utbildningssystemen står inför. Det kommer att ställas enorma krav på utbildning sett ur ett interantionellt perspektiv, vilket gör att universiteten måste hitta nya vägar.

Det andra argumentet handlar om att den rankning som toppuniversiteten tävlar om i princip enbart handlar om forskning. På frågan: "Where is teaching in the international rankings?" kan svaret ges med ett ord: "Nowhere".

I det tredje argumentet beskrivs hur man på en del ställen öser pengar över vissa institutioner i ett fåfängt försök att komma högt på rankningen. I Storbritannien där man skurit ner på anslagen dramatiskt i den högre utbildningen är ambitionen att ge mer pengar till forskning och mindre till undervisning.

Det fjärde argument är att den nätbaserade utbildningen ökar på bekostnad av den campusbaserade. I USA är det framförallt kommersiella lärosäten som har den största andelen studenter bland de nätstuderande. De kommersiella aktörerna har lättare för att expandera då de varken behöver ta samma akademiska hänsyn eller investera i byggnader och andra studiesociala verksamheter som de traditionella akademiska institutionerna.

Det femte argumentet, slutligen, är att de traditionella lärosätena inte förmår utnyttja informationsteknologin på ett sätt som gör utbildningen billigare; den blir snarare dyrare, ger inte bättre kvalitet på lärande och är ofta av undermålig kvalitet.

Slutsatsen som dras är att en omstörtande teknologi (disruptive technology) knappast gynnar de existerande lärosätena. Det finns siffror som förutsäger att upp till 80% av studenterna i USA förväntas ta nätbaserade kurser 2014. Detta kommer att gynna de som redan kan leverera utbildning på nätet; de kommersiella aktörerna inom högre utbildning kommer att ha ett försprång. I Storbritannien rekommenderas t.o.m. de traditionella universiteten att liera sig med kommersiella aktörer för att inte komma på efterkälken.

Inlägget slutar med att säga att en del regeringar länge har velat se högre utbildning uppdelad mellan forskningsuniversitet och sådana som huvudsakligen sysslar med undervisning. Mot bakgrund av de argument som de framför är det ingen orimlig tanke att vi i framtiden får allmänfinansierade forskningsinstitutioner medan undervisning meddelas av kommersiella aktörer. Jag undrar var de kompletta akademiska miljöerna passar in i den här diskussionen?

Om man betänker den nuvarande svenska regeringens ambition att privatisera transporter, vård, läkemedelsförsäljning, ungdomsskola m.m. är det kanske ingen orimlig gissning att även den högre utbildningen kan komma att utföras av kommersiella företag i en framtid?

Är nätkurser undantagna från kvalitetsgranskning?

Mark Smithers radar upp en rad missförhållanden som han sammanfattar i två punkter:

  1. Det är inte många kurser som finns tillgängliga på nätet, inte ens vid universitet som vill synas på nätet
  2. När kurser trots allt finns på nätet är det alltid rena skräpet


Sedan specificerar Smithers en hel lista på sånt som han tycker är dåligt:

  • Poorly structured sites with no narrative, no instruction, no guidance for the student
  • Uncapitalised headings and grammatically incorrect sentences in mixed and garishly coloured fonts
  • HTML using deprecated tags and with strange symbols that are presumably the remnants of copying and pasting from MS Word
  • Links to PDF, DOCX and PPT files that are often way too large with no indication of the size or file type before the user clicks on the link
  • Discussion forums that are not used or are used in very strange ways indeed
  • Student blogs where the student is expected to print their blog out before submitting it for assessment.


Det som har hänt, säger Smithers, är att akademiker har tillåtits flytta över sin tusenåriga praktik där man ägnar sig åt sluten kommunikation med studenterna till nätmiljön. Det är ett utmärkande drag hos akademiker att de inte gärna vill bli observerade av andra och detta blir förstås ett problem i en nätbaserad miljö.


En djärv ledning skulle kunna säga att man strävar efter att ha allt kursmaterial på nätet men innan så sker skall det granskas och diskuteras av såväl studenter som kollegor så att de kan avgöra vad som är god kvalitet. Dessvärre, säger Smithers, har de flesta akademiska ledare ingen som helst förståelse eller kunskap om nätbaserat lärande.

Medan universiteten funderar på (och lär sig) hur man skall förekomma på nätet ökar studenternas förväntningar alltmer eftersom de dagligen möter innehåll av hög kvalitet på nätet.

onsdagen den 16:e februari 2011

Tro inte att verktygen gör jobbet!

På morgonen hittade jag en "tweet" från min mest pålitlige nätspanare "alacre" om ett jätteintressant ämne, nämligen vår tilltro till att det är våra digitala verktyg som skall lösa alla problem och skapa förändring. "Får vi bara den eller den programvaran så kommer allt att lösa sig!".

Det blogginlägg av Tim Kastelle som jag uppmärksammades på säger: "Tools Don't Solve Problems, People Do"

Speciellt intressant är att läsa hur man i blogginlägget beskriver villkoren för att nya idéer skall kunna skapas, värderas och implementeras. I ett koordinatsystem med inställningen till innovationer på x-axeln och förmågan till innovationer på y-axeln bildas nio intressanta intressanta idealtyper. Här kan vi t.ex. finna den som varken har förmåga eller lust för något nytt, den som gärna vill men inte kan, den som naivt anammar allt och som den som både har drivkraft och förmåga. Däremellan finns olika varianter. En rekommendation är att gå till originaltabellen och även läsa de kommentarer som där finns. Det finns också en separat länk till The Innovation Matrix

Det som jag fattar som inläggets centrala budskap är att det alltid är människor som är innovatörer och att de därför måste ges utrymme för detta i sina verksamheter. Jag tror att detta gäller generellt oavsett om man är verksam vid ett universitet, ett företag eller på annan arbetsplats.

tisdagen den 15:e februari 2011

Facebookrevolution - möjlighet eller hot mot demokratin?

Hur vi benämner händelser har en oerhörd symbolisk betydelse, säger Ulises A. Mejias, assistant professor vid State University of New York och det har aldrig tidigare varit brukligt att uppkalla historiska händelser efter de medier som har gjort dem kända. Inte brukade vi väl säga leicarevolution om en händelse som blev känd för världen tack vare en viss kamera?

Med denna fråga ironiserar Mejias över hur absurt det är att kalla folkliga resningar som de i Tunisien och Egypten för Twitterrevolutionen eller Facebookrevolutionen; det är i grunden nedsättande att sätta likhetstecken mellan kamp för mänskliga rättigheter och varumärkesnamn.

Det är visserligen bra att människor på olika ställen i världen kan använda sociala medier för sina syften men för den skull är det inte rätt att tanklöst benämna människors kamp för drägliga levnadsförhållanden med varumärkesnamn. Det är knappast heller rimligt att säga att Youtube, Twitter eller Facebook har startat några uppror. Detta har emellertid inte hindrat förespråkarna för de sociala medierna att dra slutsatser om vilken roll teknologin spelar för den historiska utvecklingen.

Digitala medier kan visserligen spela en roll för organiserandet av sociala rörelser men de kan inte bilda några varaktiga allianser; de kan heller inte skydda nätaktivisterna när motståndarna börjar använda samma medel för att slå ner motståndet.


Faran med att säga Twitter-, Facebook- eller Youtuberevolutionen är att det avpolitiserar vår förståelse av konflikter samtidigt som vi inte inser vilken roll kapitalismen har för att undertrycka demokratin. Istället föreställer vi oss att demokratin i ett konsumtionssamhälle är något som uppkommer som en följd av vår möjlighet att uttrycka oss själva genom sociala medier och att de företag som skapar dessa media aldrig skulle ställa upp på regeringars sida mot folket.

Detta är förstås önsketänkande och vi måste inse att även om Internets ursprungliga arkitektur uppmuntrade öppenhet så håller det på att bli alltmer privatiserat och centraliserat. Vilken roll kan mediaföretag som Facebook och Twitter kan spela för demokratin?

Den framväxande marknadsstrukturen på Internet utgör ett hot mot möjligheterna för människor att använda Internet som ett verktyg för demokrati. Ju fler monopol som kontrollerar sammanställning och spridning av användargenererat innehåll desto lättar blir det för myndigheterna att få tillgång till denna information. När digitala nätverk växer och blir alltmer centraliserade och privatiserade, så ökar visserligen möjligheterna för deltagande men det ökar också myndigheters möjlighet till kontroll.

Om människors kamp inte kan fortgå utan Facebook och Twitter är den dömd att gå under, slutar professor Mejias.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

fredagen den 11:e februari 2011

Hur kan undervisning i framtiden komma att förändras?

Utan att vara särskilt kreativ eller nyskapande har jag under åren samlat på mig en stor mängd anteckningar och sammandrag av texter jag läst och ibland hittar man någon av dessa som man tycker kan vara relevant vid en viss tidpunkt. Nedanstående inlägg är min förståelse av en text av John Seely Brown med titeln New Learning Environments for the 21st Century. Urvalet är förstås mitt eget och där jag lagt till något ur egen fatabur (!) har jag försökt ange detta.

Informationstekniken har gjort att vi som utbildare har en utmaning i att lära oss hur vi kan handla klokt, hur vi skall skilja information från kunskap. Med alla teknikens möjligheter löper vi också risken att bli teknoentusiaster. Det vi måste vara på vår vakt emot är tunnelseende.


Förutsättningarna har radikalt förändrats. Tidigare hade vi en bild av lärandet där kunskaper sågs som någon sorts materia som man kunde vara i besittning av. Seely Brown vill omformulera det välkända "cogito ergo sum" till "we participate, there fore we are" d.v.s. vi blir till som individer genom deltagande tillsammans med andra och vår förståelse är socialt konstruerad.

All kunskap visserligen har en explicit dimension, sådan som man kan läsa om i böcker som det handlar om att "hälla över" i huvudet på någon annan, men den har okså en tyst, implicit dimension. När man lär sig något lär man sig inte enbart om något utan man lär sig också att vara någon. Ibland säger man att det är som ett isberg med en tiondel synlig och nio tiondelar dolt. Brown föreslår en bättre bild, ett träd med stam grenar och rötter. Där stam, grenar och lövverk är det synliga som får sin kraft av det som finns under jord. Detta blir särskilt tydligt om man försöker dra upp trädet och dessutom plantera om det i en annan miljö.

Hur skall man då designa lärandemiljöer? Brown menar att den undervisning vi designar måste väcka känslor (evocative). Detta innebär t.ex. att vad som gör en simulering bra är inte nödvändigtvis en absolut likhet med det som simuleras utan snarare hur den förmår engagera och uppmuntra till dialog.

Brown tar en arkitektstudio som exempel. Normalt jobbar vi på våra projekt ensamma och utan att visa något förrän det är klart. I en studio med många verksamma kan alla se hur en produkt växer fram och både lära sig av detta och ge bidrag till dess förbättring. Detta handlar inte enbart att lära sig hur man gör någonting; det handlar lika mycket om insocialisering (enculturating) in i en praktik. I grunden handlar detta om lärlingskap där deltagare arbetar i gemenskaper och "stiger i graderna" från perifera deltagare till mer centrala deltagare i gemenskapen.

En central fråga för den som arbetar med utbildning idag är förstås hur (eller om) vi skall använda informationsteknologin. De studenter som befolkar våra universitet idag betraktar en digital infrastruktur på campus och annorstädes i samhället som något självklart, säger Brown. Frågan är hur vi kan integrera universiteten med de studerandes förväntningar snarare än att sätta upp brandväggar och andra hinder för att utnyttja olika resurser.

Lite överdrivet (min kommentar) beskriver Brown en ”digital divide” mellan den digitale studenten och den analoge professorn. Idag finns ett vardagsspråk bland de unga som akademin i de flesta fall är omedveten om. Brown säger att när han kommer till campus idag känner han sig som på Galileos tid där professorerna talar latin medan studenterna talar vardagssspråk.

Vi kan också behöva lära oss ett nytt sätt att uttrycka oss. Lite drastiskt säger Brown att Picasso och Matisse kunde uttrycka det på fem rader som en akademiker behöver flera hundra sidor för att uttrycka med många parenteser, komman och kringsnack. Kanske måste akademin inte så uteslutande förlita sig på textmediet (min undran)? Brown märkte att när han jobbade med film att här fanns inte rum för parenteser, komman och andra förklaringar. Här var det nödvändigt att gå rakt in i storyboarden. Detta tror jag var en nyttig övning för akademikern (min kommentar).

I slutändan handlar det om att skapa en ekologi, säger Brown. Hur kan vi låta det virtuella stödja det fysiska utan att det senare skall ersättas. Det handlar egentligen om att vad som kan göras på campus och vad som kan göras borta från campus (d.vs. online).

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

torsdagen den 10:e februari 2011

Vad är lärande?

I det här inlägget skall jag göra ett undantag från principen att bara ta upp till behandling sådant som man brukar beteckna med ord som "free", "open", "public domain" etc. och fundera lite över två artiklar som jag läst den ena är Alexander, P. A., Schallert, D. L., & Reynolds, R. E. (2009). What is learning anyway? A topographical perspective considered. Educational Psychologist, 44, 176–192. och den andra är Säljö, R. (2009). Learning, Theories of Learning, and Units of Analysis in Research. Educational Psychologist, 44(3), 202–208.

Research ideas by openpad, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  openpad 

Alexander, Schallert och Reynolds inleder med att slå fast att lärande i analytisk mening är ett mycket komplext begrepp och att det råder en stor oenighet bland de som forskar om lärande. Därför vill de bidra både till att skapa en explicit diskurs om lärande och en gemensam grund för forskare. Dessvärre trampar de i getingboet direkt när de säger att “we want to acknowledge that all learning has as its foundation a biological and neurological basis”.

Så kan man förstås inte säga om man är ute efter att skapa enighet i forskarsamhället och det blir också ett av de argument som Säljö kritiserar i den artikel som är en kritik och en vidare diskussion av Alexanders m.fl. artikel. Säljö framhåller att vi givetvis inte kan bortse från vår biologiska och neurologiska utrustning men att det finns aspekter som är mer relevanta när man vill förstå lärande. Är vår biologiska utrustning verkligen den bästa utgångspunkten, frågar Säljö, när man vill förstå hur någon lär sig skriva en vetenskaplig artikel? Vad Säljö vill visa är att den biologiska basen inte räcker som förklaringsgrund för vårt lärande därför att det finns annat som är minst lika grundläggande för oss som mänskliga och sociala varelser.

När Alexander et al. argumenterar för att vår biologiska utrustning sätter gränserna för vår förmåga, är inte heller detta självklart för den som studerar lärande. Säljö tar ett mycket upplysande exempel om varseblivning. Ur ett snävt perspektiv har detta med vår fysiska utrustning att göra men om man vill förstå varseblivning som något annat än rena nervimpulser räcker det inte med biologiska och neurologiska förklaringar. Säljö tar som exempel när han lärde sig skilja på vit och off-white genom att bli instruerad om skillnaderna i en klädbutik. Genom att han fick en kategori - en kulturell kategori - blev det fortsättningsvis möjligt att skilja på de två nyanserna.

Inom det här området finns också en omfattande forskning (se. t.ex. artiklar av Goodwin) som visar att "professional vision", alltså vad man har lärt sig iaktta yrkesmässigt, är något annat än vad en lekman kan iaktta. Jag tror att var och en med kompetens inom ett visst område genast inser att man kan göra andra iakttagelser än de som en novis gör. Naturligtvis är det också så att målet för en pedagogisk kurs är att inviga kursdeltagarna i en pedagogisk diskurs som gör dem bättre rustade att varsebli vad som sker i undervisningssituationer.

Säljö kritiserar vidare Alexander et al. för att ha en essentialistisk uppfattning om lärande d.v.s. att lärande faktiskt är något som vi efter tillräckligt idogt forskande skulle kunna peka ut som något otvetydigt d.v.s. själva essensen. En rimligare uppfattning, enligt Säljö, är att betrakta lärande som en metafor som alltid kräver en stipulativ definition d.v.s. vad man menar med lärande i ett visst sammanhang och ur vilket teoretiskt perspektiv man argumenterar.

Man kan heller inte studera lärande i någon generell bemärkelse. Istället är det så att forskning om lärande alltid sker utifrån radikalt olika analysnivåer och perspektiv;man kan välja molekylärt, neurologiskt, psykologiskt, pedagogiskt, sociologiskt perspektiv m.fl. Resultaten kommer givetvis att variera både med analysenhet och perspektiv.

Säljö fastslår att det faktiskt finns så stora ontologiska och epistemologiska skiljaktigheter bland forskarna att enhetstanken är dömd att misslyckas. Det är heller inget problem att vi har olika perspektiv, hävdar Säljö. Tvärtom är det så att det är just argument, perspektiv och positionering som utmärker det vetenskapliga samtalet och därför är det inte ens önskvärt att skapa konsensus. Det bästa vi kan göra därför är att lära oss så mycket vi kan om olika traditioner och deras grundantaganden. Endast på detta vis kan den fortsatta diskussionen leda oss vidare i våra försök att förstå olika aspekter av lärande.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Nytt nummer av The Horizon Report

The Horizon Report är en intressant rapport som spanar in i framtiden när det gäller informationsteknik för såväl utbildning som generellt. I varje nummer spanar man in vilka förändringar som man ser som närmast förestående och vilka som man tror kommer att ske på längre sikt. Jag har ännu inte hunnit läsa så mycket men jag skall här återge de trender och utmaningar som man ser i horisonten för de närmaste fem åren.

Trender
The abundance of resources and relationships
made easily accessible via the Internet is
increasingly challenging us to revisit our roles
as educators in sense-making, coaching, and
credentialing.

People expect to be able to work, learn, and
study whenever and wherever they want.

The world of work is increasingly collaborative,
giving rise to reflection about the way student
projects are structured.

The technologies we use are increasingly
cloud-based, and our notions of IT support
are decentralized.

Utmaningar
Digital media literacy continues its rise in im-
portance as a key skill in every discipline and
profession.

Appropriate metrics of evaluation lag behind
the emergence of new scholarly forms of au-
thoring, publishing, and researching.

Economic pressures and new models of edu-
cation are presenting unprecedented competi-
tion to traditional models of the university.

Keeping pace with the rapid proliferation of in-
formation, software tools, and devices is chal-
lenging for students and teachers alike.

Om man utgår från en traditionell bild av högre utbildning där studenter läser kurslitteratur går på föreläsningar och tenterar genom att svara på lärarens frågor, kan man nog se både förändringar och utmaningar. Hur skall vi som utbildare förhålla oss till den överväldigande mängd resurser som finns på nätet? Och hur kan vi hjälpa studenterna att skapa ett meningsfullt lärande med hjälp av allt detta osorterade material. En kort tid kan vi kanske låtsas som om det inte fanns och fortsätta med kurslitteratur som använts termin efter termin och föreläsa som vanligt. Men det kommer att bli ett allt starkare tryck på att kunna hämta material på nätet, att kursmaterial finns tillgängligt så att man kan studera varsomhelst och närsomhelst.


Sådana här förändringar kräver förstås att man kan göra bruka av de olika resurser som finns; media literacy brukar detta kallas. Detta gäller för studenter men kanske framförallt för lärare. Det kommer att krävas att man ständigt uppdaterar sina färdigheter eftersom det hela tiden kommer nya möjligheter. Idag finns kanske en försiktig användning av s.k. sociala medier inom undervisning. En del lärare experimenterar med grupper på FB, wikis och Twitterflöden. Gemensamt för alla dessa är att användarna är med och producerar istället för att enbart vara konsumenter.

Ett svårt dilemma kommer att bli hur vi skall bedöma de studerandes kunskaper och framförallt vilka mätinstrument vi skall använda. Att sitta i en tentasal och besvara frågor som redan besvarats av tidigare studenter under flera terminer verkar bli något problematiskt. En annan fråga är om vi måste bedöma helt andra förmågor än vad vi gör idag. Efter Bolognareformen vid de europeiska universiteten har det lagt enorma mängder tid på att formulera lärandemål på ett oantastligt sätt enligt den nya byråkratin. Däremot har det lagts mindre tid på att fundera över vilka nya kunskaper, färdigheter och värderingsförmågor som kan blir relevanta i en framtid.

tisdagen den 8:e februari 2011

Det goda, det onda det fula - om öppna lärresurser

I ett blogginlägg med det fyndiga namnet OERs: the good, the bad and the ugly kritiserar Tony Bates vår, möjligen naiva, föreställning om öppna lärresurser som något genuint gott. Bates menar inte att det något negativt att det finns öppna lärresurser men att det finns obegränsat med innehåll är inte samma sak som att det finns obegränsad tillgång till undervisning och lärande; öppet innehåll är inte detsamma som öppen tillgång till undervisning.


Den som har erfarenhet av att undervisa människor som håller på att lära sig något vet att lärande (om man tänker sig att det är konsekvensen av undervisning) inte handlar om att att innehåll skall flyttas in i den lärande ungefär som när man skyfflar kol (Bates liknelse). För att lärande skall ske krävs arbete, argumentation, reflektion och feedback, alltså det som akademiska lärosäten kan erbjuda.

Bates är därför inte imponerad av alla de öppna lärresurser och t.o.m. hela kurser som välrenommerade universitet erbjuder. Den ena sidan av Bates kritik handlar om att lärresurserna i många fall är av undermålig kvalitet; den andra handlar om att ryktbara lärosäten lägger ut material för att visa upp sig, material som sedan kanske "köps" rakt av studerande eller i värsta fall av jäktade lärare vid lärsoätena.

Jag tycker att Bates inlägg är värdefullt eftersom det uppmärksammar undervisningens värde. Många tänker idag att content is everywhere och att man därför skulle kunna spara in på undervisning om studenter lär sig själva genom att hämta innehåll från nätet. Detta skall man akta sig för. Erfarenheterna från grundskolan där eleverna lämnas att "söka på Internet" förskräcker.

Däremot tror jag kanske att den högre undervisningen på något sätt måste förhålla sig till att det finns innehåll på nätet genom att utnyttja detta samtidigt som det diskuteras, ifrågasätts och värderas. Det är just detta senare som konstituterar undervisning eller ett handlett lärande om man så vill.

Min egen slutsats blir alltså att vi skall se positivt på det innehåll som finns på nätet men att vi inte skall förledas att tro att det automatiskt leder till lärande. Lärande är oftast resultatet av ett medvetet arbete där erfarna lärare varsamt lotsar den lärande på vägen.

OERs: the good, the bad and the ugly

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.