fredagen den 31:e december 2010

Internet förändrar inget!

I en provokativ artikel skiver Marshal Poe att Internet inte förändrat något i egentlig mening men det förändrar förstås vad vi gör med vår tid precis som tv gjorde en gång i tiden; det tar faktiskt vår fritid!

Det vi gör på Internet är egentligen inget nytt, bara lite annorlunda. Vi kan läsa tidningar, titta på video m.m. Det finns visserligen en uppsjö av sofistikerat innehåll på Internet säger Poe men vi tittar helst på söta kattungar och sånt.

Vi kan handla på nätet men handlat har vi alltid gjort. Vi kan spela spel men oftast tycker vi om att döda eller att förtrolla någon. Vi kan också ta reda på en massa saker men det är oftast lättast att gå till Wikipedia.

Internet by transCam, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  transCam 

Internet är anonymt så vi kan titta på sånt som vi vet att vi inte borde se och vi kan förlora pengar på spel.  Vad är det egentligen som är nytt? Mail är alltjämt skriftliga meddelanden, tidningar är alltjämt tidningar och Youtube är alltjämt video. Egentligen är Internet inte mer än en vanlig kiosk där vi kan köpa eller lämna in tipset. Men det är lite lättare.

Mediaexperterna vill gärna framhålla att nätet är något nytt och att det transformerar men om vi gör allt det vi också kunde göra innan, vad är det egentligen som är nytt?

Marshal McLuhans budskap från 60-talet om att "the medium is the message" är egentligen en missuppfattning. De viktigaste sakerna, skrift, tryck och elektronisk kommunikation fanns redan innan och Nätet eller Internet förstärkte bara det som redan fanns. Redan i gamla Mesopotamien var man tvungen att anteckna och föra räkenskaper, under renässansen såg Gutenberg till att det kom tryckta texter och under 1900-talet annonserade man nya varor i radio och tv. Ingen av dessa teknologier var nya då de började användas; skrivkonsten är urgammal, tryckkonst fanns långt före allmän läskunnighet och elektronisk kommunikation fanns långt före massannonsering.

Marshal McLuhan blandade ihop orsak och verkan; nya medier skapar inte nya vanor istället är det nya vanor som skapar nya medier! Men när det gäller Internet föredrar vi romantiska historier om nyskapande och vi glömmer att det bara handlar om kommunikationsredskap. Penna är inte skrivkonst, tryckkonst är inte publiceringsindustri, trådlös överföring är inte en radiostation o.s.v. Alla teknologier måste svara mot ett behov!

När det gäller Internet är behovet kommersiellt; alla som har något att sälja flockas kring Internet. Villkoret för Internet är den rena kapitalismen.  Det handlar alltså inte om att "the medium is the message" utan om ett budskap som säger: Köp något! Därmed kan man säga att Internet egentligen inte har förändrat något.

tisdagen den 21:e december 2010

Lärarens betydelse för andras lärande

Dagligen läser vi eller blir påminda om vilken viktig roll lärare har för människors lärande. Det är ett problem säger Stephen Downes att vi fokuserar så på traditionell lärarroll som den viktigaste faktorn för lärande.

De flesta accepterar idag att läraren inte längre är "the sage on the stage" men trots detta har många svårt att istället vara en "guide by the side" och framförallt vad det innebär att vara en sådan.

Downes säger att i hans fall handlar det om att vara en modell. Detta är viktigt därför att studenter behöver förebilder; all framgångsrik praktik börjar med att man imiterar den som är skicklig eller framgångsrik. Först senare börjar man att modifiera och skapa något eget. Personligen tror jag att detta med att imitera är något som är försummat i vår pedagogik; det har liksom inte varit riktigt fint att göra som någon annan.

För att vara en förebild måste läraren ta en aktiv roll och helt enkelt visa hur en framgångsrik och skicklig person agerar inom ett visst kunskapsområde. Det säger sig självt att läraren för att kunna vara en förebild måste vara uppdaterad inom sitt området både vad gäller att behärska relevant kunskap och de verktyg som används inom området; detta gäller inte minst de digitala verktygen för lärande.


Att agera som en kompetent rollmodell inom ett område innebär att den traditionella rollen som föreläsare och förmedlare av kunskap expanderar så mycket att det inte längre blir relevant att tala om en entydig lärarroll; det blir alltmer missvisande att tala om läraren som en "purveyor of an education".

På nätet idag finns en ständigt ökande ström av olika resurser i form av föreläsningar, artiklar, hela kurser och mycket mera. Detta innebär att undervisning  idag är så mycket mer eller i varje fall mycket annorlunda än vad det traditionellt har varit och det blir därför otillräckligt att tala om lärarrollen (i bestämd form) både som något man är bekant med och i entalsform.

I en undersökning på Twitter undersökte Downes vilka olika funktioner man ansåg att undervisare skulle fylla. Man fick ihop över tjugo olika kateorier. Den intresserade läsaren kan gå direkt till Downes artikel för att få en utförligare beskrivning av kategorierna:

  • The Learner
  • The Collector
  • The Curator
  • The Alchemist
  • The Programmer
  • The Salesperson
  • The Convener
  • The Coordinator
  • The Designer
  • The Coach
  • The Agitator
  • The Facilitator
  • Tech Support
  • The Moderator
  • The Critic
  • The Lecturer
  • The Demonstrator
  • The Mentor
  • The Sharer
  • The Evaluator
  • The Bureaucrat

Vi kan säkert själva komma på fler funktioner än dessa. Men med alla dessa funktioner som bakgrund blir det lite problematiskt att tala om läraren som central för studenters lärande om man därmed tänker sig en traditionell lärarroll som föreläsare och kunskapsförmedlare. Den eller de som skall vara "guide(s) at the side" behöver fylla olika funktioner och det är egentligen ganska osannolikt att dessa funktioner skulle kunna fyllas av en enda person (roll). Många finner kompletterande funktioner på nätet.

Om man trots allt skulle försöka definiera en roll för den som formellt har ansvar för många människors lärande (kursansvariga, lärare i högre utbildning m.fl.) skulle jag vilja framhålla den rollmodell som Downes talar om. Genom att själv vara en "learner", "agitator", "demonstrator", "sharer" o.s.v. visar läraren dels att man man själv fortsätter att lära och dels hur man går tillväga.

Kanske slutar detta lilla inlägg trots allt i att läraren har en viktig roll men att det blir missvisande om vi enbart föreställer oss en undervisare som föreläser, ställer frågor och rättar tentor. Om vi däremot tänker oss läraren som en som själv kontinuerligt lär sig och därvid blir en bra modell för de mindre erfarna studenterna, kan nog läraren trots allt bli central för andras lärande.

onsdagen den 15:e december 2010

Gratis kurslitteratur

I det här inlägget (Internet, cost spur textbook revolt - Sacramento News - Local and Breaking Sacramento News | Sacramento Bee) beskrivs några intressanta försök att hålla nere kostnaderna för kurslitteratur vilka sägs ha ökat mer än övriga priser (gäller Washington DC). Kan man ersätta kurslitteratur med sådan litteratur som finns fritt tillgänglig på nätet? Finns det kanske rentav fördelar för fler än studenterna med detta?

I artikeln nämns hur några författare till en lärobok blev så upprörda när förlaget höjde priset mer än vad man kommit överens om så att man köpte tillbaka rättigheterna och gav ut boken som en fri bok att ladda hem. Genom att göra så kunde man också uppdatera boken efterhand. Man kunde också utnyttja de fördelar som en digital version av boken medger genom att infoga hyperlänkar till andra resurser. Särskilt svåra begrepp kunde förklaras genom särskilda fönster som öppnade sig när man förde muspekaren över det svåra stället.


Det visade sig att en mängd lärosäten kom att använda den nya boken och eftersom man hade satt licensrättigheterna så att man även kunde remixa innehållet kunde olika lärare anpassa materialet för sina speciella önskemål och förhållanden.

Ett annat initiativ är en wiki inom kemi där läraren uppmuntrar studenterna och andra att bidra. Genom att noga moderera innehållet kan den ansvarige garantera att innehållet håller hög kvalitet. I det här fallet gav man även studentern ett litet bidrag för det de var med och publicerade.

Allt detta låter väldigt positivt. Själv försöker jag att i så hög grad som möjligt använda fritt tillgängligt material i kurser. Populära böcker av enskilda författare är dock svåra att undvika. En önskan vore förstås att kursledare och forskare i högre grad än nu publicerade egna resultat och artiklar som open access. Något som borde inspirera till detta är den spridning som open accessmaterial i allmänhet får, vilket borde vara gynnsamt i jakten på citeringar.

tisdagen den 7:e december 2010

Skriva, skapa och bidra för lärande

I mina nätkurser har jag alltid sett det som väldigt centralt att deltagarna skapar innehåll själva snarare än att svara på mina frågor. I Steeve Wheelers blogginlägg i serien Learning with "e"s där han beskriver värdet av att skriva (eller producera generellt) tycker jag mig finna liknande tankegångar. Att skriva blir ett sätt att tänka och se sakerna ur nya perspektiv. Jag tror att vi måste uppmuntra deltagarnas produktion av texter, bilder och videor.

Av någon anledning är jag inte lika övertygad om värdet av ljudinspelningar. Naturligtvis kan goda inspelningar göras utifrån skrivna manus så att man verkligen säger något väsentligt och inte hummar och fyller ut med ingenting. Ljudpresentationer stödda av bilder eller s.k. "slides" fungerar väl också bra. Problemet med ljudinspelningar och kanske också video är att det tar så lång tid att bilda sig en uppfattning om innehållet. Tänk då vad text egentligen är flexibel då man på några sekunder kan få en överblick över textmaterialet genom att läsa rubriker, nyckelord, bilder eller vilken annan teknik man föredrar.

torsdagen den 2:e december 2010

Om formellt och informellt lärande

Jag har i flera inlägg försökt begripa mig på detta med PLEs (personliga lärmiljöer). För den som hela sitt yrkesverksamma liv har sysslat med undervisning är det inte så lätt att ta in att lärande idag inte nödvändigtvis är en följd av undervisning. Idag när vi har Internet har vi faktiskt möjlighet att söka upp (och faktiskt också bli uppsökta av) all världens information. Frågan är väl bara vilken relevans detta kan ha i formella och institutionella sammanhang. Många har har förutspått utbildningsinstitutionernas snara undergång men så verkar inte ske. Idag har vi fler studerande vid våra universitet och högskolor än någonsin.

Det som allt fler "hetsar upp sig på" är emellertid det traditionella påfyllandet av kunskap. Vi tror väl inte på Lockes "tabula rasa" längre men våra undervisningsmetoder har trots allt mycket av påfyllning över sig, speciellt brukar föreläsningen verkar stå sig i konkurrensen. När lärare intervjuar studenter om vad de anser värdefullast i undervisningen är det inte sällan den goda föreläsningen som nämns först. Många institutioner bygger dessutom sin undervisning i huvudsak på föreläsningar, vilket gör att studenterna räknar med att om de går på föreläsningarna kan de nästan vara säkra på att det som som där hålls fram som viktigt kommer på "tentan". Att klara tentan är det allra viktigaste för majoriteten av studenter som lever på lån.

Samtidigt som vi vidmakthåller denna form för undervisning uttalar vi allt oftare att vad vi önskar av studenterna är att de blir kritiskt reflekterande, att de lär sig förstå och att de använder djupinriktade strategier i sina studier. Det är som om vi säger en sak och gör en annan.

Hur skulle man då kunna utnyttja nätet för att åstadkomma förändring i själva tänkandet kring lärande? Märk här att jag inte menar att vi skall rasera de traditionella utbildningsinstitutionerna för de behövs alldeles säkert.

Motsatsen till "påfyllningstänkandet" är det egna aktiva lärandet av intresse förenat med de möjligheter som nätet  ger oss. Under hösten har jag prövat på något som är så totalt olikt att gå en traditionell kurs att jag inte riktigt har klarat av omställningen. För att försöka utveckla mig i min lärarroll anmälde jag mig till en MOOC (massive online open course). Här finns en enkel struktur i form av en tidsplan med förslag till teman och litteratur. I denna kurs erbjöds också ett antal träffar över nätet i realtid, vilket blir lite problematiskt när kursen ges över "hela världen". Till strukturen hör också ett återkommande nyhetsbrev och ett gemensamt diskussionsforum. Kan man lära sig något på detta?

Jag har lärt mig jättemycket, både om hur jag deltar och om innehållsliga frågor men jag har i princip misslyckats eftersom jag förblev en "lurker", en som drog nytta av andra utan att bidra med något i kursen. Jag beskrev i ett tidigare inlägg hur George Siemens såg på detta som något negativt.

Jag har emellertid försökt att omsätta mina nyvunna kunskaper på hemmaplan, liksom för att testa hur det fungerar. Således har jag upprättat den här bloggen där jag både skriver och följer en antal andra som jag betecknar som betydelsefulla. Jag har också upptäckt Twitter genom denna kurs (mitt twitterid är "gulejon"). Twitter är ett fantastiskt redskap med vars hjälp jag "sänder ut" ett antal spanare i världen som utan att knota rapporterar hem till min dator. En sådan rapport kommer här från Dave Cormier när han förklarar vad en personlig lärmiljö innebär. Se klippet här:

onsdagen den 1:e december 2010

Fem argument för Twitter

  1. Connections: we all know that education, teaching in particular, can be an isolated profession. It shouldn’t be that way. Twitter is an exceptional way to build a Personal Learning Network (PLN) and make connections to other educators all over the world.
  2. Personalization: by selecting individuals to follow, your PLN can be highly personalized to specific areas–i.e. school administration, science teaching, special education, math teaching, educational technology, etc. This allows you to monitor a constant stream of information that is tailored to your interests.
  3. Immediacy: there is not a faster way to receive news and information than Twitter. Professional organizations and media outlets have increasingly begun to rely on Twitter as a tool for disseminating information. By following these groups, you can gain access to important news in the education field (as well as others), as it happens.
  4. Information: I have done more professional reading in the past year than at any point in my career. Much of this is due to the links, book and blog references passed along in the Twitter stream. Twitter also enhances individual efficiency–acting as a filter (based on individualization) for the vast amounts of information generated on a daily basis.
  5. Reflection: interactions with my PLN keep me in a near constant state of reflection. Frequently, tweets cause me to question some of my current practices and serve to validate others. As we know, frequent reflection is an absolutely critical component of school improvement and innovation. Twitter interactions foster this type of reflection and conversation–healthy for educators at any level.
Hämtat från: 5 Reasons I use Twitter – (and you should too) « Molehills out of Mountains

Ny vinkel på "legitimt perifert deltagande"

Jag har presenterat och förklarat Wengers uttryck legitimt perifert deltagande (legitimate peripheral participation, LPP) vid ett otal tillfällen tror jag. Uttrycket förklarar hur nya deltagare i en "praktik" gradvis inlemmas och blir alltmer kompetenta deltagare, alltså process där man går från att vara en ganska passiv iakttagare till en kompetent aktör. Nu säger George Siemens att LPP i grunden är ett negativt uttryck: "The concept of legitimate peripheral participation sounds very nice, but is actually negative. Even when we are newcomers in a network or community, we should be creating and sharing our growing understanding." Siemens fortsätter: "Being connected, without creating and contributing, is a self-focused, self-centered state. I’ve ranted about this before, but there is never a good time to be a lurker. Lurking=taking."

Kanske något att tänka på?