tisdagen den 23:e november 2010

Den digitala tidsåldern och frågan om det väsentliga

I en viktig artikel Personal learning environments: concept or technology? diskuterar Fiedler och Väljataga hur vi kan uppfatta begreppet "personal learning environments" (PLE). De pekar ut att PLE kan uppfattas på två fundamentalt olika sätt. I ena fallet är fokus på alla de olika digitala verktyg som finns vid ett visst historiskt tillfälle; i det andra fallet är fokus på den lärande individen som lever i (inte med) en digital miljö. Vi skall återvända till detta lite senare.

I båda fallen kommer den traditionella undervisningsmiljön att utmanas då individerna börjar använda verktyg som ligger utanför institutionernas kontroll. Sett ur aktivitetsteoretisk synvinkel uppstår här en konflikt mellan de nya redskapen och de traditionella kontrollstystemen och sätten att ta ansvar för olika aktiviteter. Det sätt som de traditionella institutionerna använder för att ta tillbaka kontrollen över den framväxande mängden verktyg är att skapa lärplattformar (LMS eller VLE) som både innehåller olika sorters verktyg och dessutom tillåter att kontrollen upprätthålls.

Även lärplattformarna skapar motsättningar. Eftersom vårt dagliga liv genomsyras av den allestädes närvarande informationsteknologin, vilken vi använder helt frivilligt för rekreation, nöje, nytta och lärande (det må vara formellt eller informellt), blir lärplattformen något som är väldigt speciellt knutet till formell utbilding och den bygger i huvudsak på existerande föreställningar om hur utbildning skall gå till. Ingen använder egentligen en lärplattform utanför utbildningsinstitutionerna.

 Mot en sådan bakgrund blir det intressant att se vad uttrycket "personal learning environments" (PLE) står för. De som inte framförallt ser PLE som en uppsättning digitala verktyg som den enskilde kan göra bruk av ser istället att PLE handlar om att individer (och grupper) tar kontroll över sitt lärande. De digitala verktygen blir då bara de som råkar finnas vid en viss historisk tipunkt och inte själva huvudsaken.

Det är obestridligt att verktygen inverkar i våra liv men sett ur ett historiskt perspektiv är människors aktiviteter och utvecklingen av verktyg en s.k. "co-evolutionär" process där människors handlingar, kreativitet och behov både skapar och skapas genom utvecklingen av nya artefakter.

När det gäller den digitala teknologin, befinner vi oss alltjämt i ett tidigt stadium där det är fullt naturligt att vi försöker hitta sätt där teknologin kan förenkla det vi alltid har gjort som t.ex. att använda lärplattformen inom undervisning.

Om vi däremot sätter in den digitala utvecklingen i ett co-evolutionärt, sociohistoriskt, sammanhang, blir det naturligt att se hur våra dagliga aktiviteter transformeras. Ur detta perspektiv kan vi se att även traditionella processer för undervisning och lärande transformeras.

Individer tar kontroll över sitt lärande, lär på varierande sätt och brukar olika resurser d.v.s. de skapar sina personliga lärmiljöer (vilket naturligtvis även innefattar traditionella sätt att lära). I förlängningen handlar detta även om att ta ett ansvar för hela sin personliga utveckling i en digital omgivning.

En övergripande slutsats, som jag ser det, är att personal learning environments i första hand handlar om hur individen tar personlig kontroll över sitt lärande med hjälp av de resurser (bla. digitala artefakter) som finns tillgängliga i en viss historisk period. Det handlar alltså inte om att behärska verktyg i första hand. Med lite historisk utblick bakåt kan vi lätt inse att vi knappast kunnat föreställa oss de digitala verktyg vi nu har; för några decennier sedan var t.o.m. Internet obekant för de flesta. Det är därför inte sannolikt att vi kan förutse den digitala utvecklingen i framtiden. Vad vi däremot kan anta fortsätta att vara viktigt är att vi är självständiga, tar ansvar och reflekterar över våra handlingar.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

fredagen den 19:e november 2010

Förbud eller förstånd?

Vi har nog alla någon åsikt om vad som skall vara tillåtet eller inte för studerande (elever) i undervisningssituationer. Själv satt jag i skolan med en stor skinnjacka med s.k. teddyfoder på 50-talet och vår vikarie, en präst med mycket humor, ställde sig framför mig med ett roat uttryck i ansiktet och fällde repliken: "Det ser nästan varmt ut det där!" Sen blev det inte mer tal om detta och jag minns inte om jackan fortsatte att vara på eller inte. Intressant i det här fallet var att ingen sa att man inte fick ha jackan på sig inomhus på lektion.

Under min egen lärarkarriär med början på sjuttiotalet blossade dock debatten om ytterkläder upp igen. Då var det jeansjackorna och inte bara jackorna; det var ju också hårdrockens storhetstid och jackorna var dekorerade med allehanda "hemskheter". Fröknarna rasade; jackorna skulle av. De stackars gossarna blev alltsomoftast tvingade att klä av sig sin identitet och blotta de smala spaghettiliknande armarna. Grymt antar jag.

Den fråga som blev verkligt stor emellertid var kepsfrågan; den har som jag förstått fått nationell räckvidd. Keps av inne gäller för hyfsat uppträdande, var den regel som skulle ålydas. Själv har jag alltid varit ambivalent i frågan; inte på så vis att jag tycker att det passande att sitta med mössa på sig inomhus, vid matbordet eller annorstädes men är det värt att lägga så mycket energi på detta? Om det nu inte är så att kepsbärandet är en sorts protest mot något föreställer jag mig att det istället är något alldeles självklart för en viss åldersgrupp och följaktligen obegripligt varför man inte kan ha den på inomhus för det är väl här som med jeansjackorna at det är en viss personlighet som sitter i kepsen.

För oss i en äldre generation (född i senare delen av 40-talet) var det ju lika självklart att man tog av sig mössan inomhus; det är alltjämt ett reflexbeteende. När man passerar tröskeln åker armen upp och tar tag i skärmen och mössan åker av. Vi som gjort militärtjänst (åtminstone tidigare på 60-talet) vi visste ju precis när det var mössa på och mössa av. Ute- alltid mössa på. Inne- alltid mössa av. I vår generation var snarare något annat som gällde: ingen mössa, inte ens på vintern. Hårmodet (bla. ) förhindrade att man tog på mössa. Det långa håret man hade i slutet av 60-talet och genom hela sjuttiotalet var ju dessutom som en mössa i sig. Det märker man numera på vintern när man har håret kortklippt.

Jag käner att jag har spårat ur nu men nu skall jag närma mig informationsteknologin. Mobiltelefonen! Den väcker reaktion ända upp på ministernivå. Den skall tom. kunna beslagtas då den inte anses ha med undervisning att göra och är ett störningsmoment. Det må vara att yngre elever inte kan sköta detta med "multitasking" särskilt snyggt men det är inte bra ljudet som är et problem. Idag kan varje mobiltelefon också ta film av god kvalitet och många problem har skapats antingen av orförstånd eller av ren illvilja när filmer laddas upp på YouTube till allmänt löje. Detta kan förstås vara katastrofalt för många människor.

I den artikel som är länkad nedan beskriver Tony Bates problemet med lärare som blir filmade och det är kanske inte konstigt då många lärare på universitet och högskola tillåter detta som en ren service. Problemet som Bates beskriver är istället att den film som, olovligen i det här fallet tagits, senare har redigerats för att på så sätt ge en en bild av föreläsnngen som inte överenstämmer med originalet. I det här fallet handlade det om att ge föreläsningen en politisk vinkel som inte fanns ursprungligen.

Vad kan man göra åt detta? I artikeln ges inga direkta lösningar, enbart att det inte går att förbjuda video- och ljudinspelning i lektionssalen. Bates tror starkt på etiska riktlinjer men får inte stå oemotsagd. Själv har jag ingen lösning? Någon annan som har?

Candid cameras and free speech in the lecture theatre « Tony Bates

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

torsdagen den 18:e november 2010

Feeling lucky?

Vi är nog dessvärre många som klickar på de första träffarna när vi gör våra sökningar utan att tillräckligt reflektera över varför just dessa dokument ligger överst på listan. I en studie,Students trust high Google search rankings too much , visade det sig att studenter hade stor tilltro till den automatiska (och ibland betalda!) ranking som sökmotorn gjort. Vissa domäner ansågs mer trovärdiga men det var inte klart för personerna att domännamn är till salu på en marknad och därför egentligen inte är någon garanti för kvaliteten.

onsdagen den 17:e november 2010

“I love how you know all these weird tech tools to use.”

Jag har alltid ifrågasatt det ofta förgivettagna att ungdomar skulle vara någon sorts "digital natives" medan vi i den äldre generationen skulle vara någon sorts "digital immigrants" eller i värsta fall "digital dinosaurs" (alltså något på utdöende). Detta har jag bloggat om tidigare med utgångspunkt från en artikel av Prensky där han ser begreppet "digital wisdom" som mer användbart än just digital natives.

Titeln på det här inlägget är hämtat från blogginlägget Being a Techie Role Model: An Observation « Te(a)ch där textens författare hävdar att ungdomar är bra på att använda det som finns i deras vardag (FB, IM m.m.) medan de verktyg som en lärare använder i sin undervisning många gånger är helt obekanta. Mekanismen för att lära sig är helt enkelt att imitera. Kanske dags att revidera det gamla uttrycket om att "repetition är kunskapens moder" till det många gånger mer fruktbara "imitation är kunskapens moder". Textens författare drar den inte helt orimliga slutsatsen att lärare måste vara rollmodeller. Att visa och själv använda något är i de flesta fall avsevärt mycket mer effektivt än att säga att man bör använda något.

De som debatterar och styr den svenska skolan har under några decennier varit konstant upphetsade över den sparsamma it-användningen i undervisningen; detta gäller förresten också den den högre undervisningen. I ett annat sammanhang har jag beskrivit denna debatt som att det är som om ett gäng glada (skjutglada) cowboys försöker driva den tröga hjorden av undervisare framför sig och där de sinsemellan förfasar sig över hur "dåliga alla är på IT". Den tröga hjorden har efter ett otal piskslag och skott i luften funnit för gott att acceptera att de inget kan; "vi är så dåliga på IT", "ungdomarna är så duktiga" etc.

Under den tid jag alltjämt arbetade inom ungdomsskolan brukade jag alltid hävda att det hade varit mycket effektivare om man i första hand hade försett de undervisande med datorer så att de hade blivit intresserade, nyfikna och villiga att experimentera med nya former. Vi vet ju alla att när vi verkligen intresserar oss för något då räknar vi inte tiden. Men man gick inte denna väg. Istället pytsade man ut en dator här och en dator där som "eleverna" skulle använda och skapade därmed ett organisationsproblem istället för att bygga upp en IT-kunskap. I många fall slutade det med att datorn blev stående i ett hörn och lärarna befästes i sina föreställningar både om att det inte kunde något och att det bara var besvärligt, när eleverna ville föra in sina "fritidsanvändningar" i skolarbetet. Bättre då att inte använd datorn alls.

Är det så bra med nätkurser egentligen?

I inlägget How Online Learning Compares with the Classroom
redovisas att i amerikanska undersökningar (referens i artikeln) förutser man att år 2014 kommer en majoritet att ta kurser online. Trots denna ökning ser många nätkurserna som i någon mening "sämre" än kurser från traditionella "brick-and-mortar-universities."

Det är ingen tvekan om att många uppskattar den flexibilitet som nätkursen erbjuder men det skall också sägas att många kan ha svårt med denna frihet. Kanske passar nätkurserna allra bäst för de som varit ute i yrkeslivet ett tag och är vana att ta ansvar för uppgifter och deadlines?

En vanlig fråga är om nätkurserna är lika bra d.v.s. om man lär sig lika bra i en nätkurs som i en campuskurs. Bakgrunden till denna fråga är nog just att campuskursen är traditionell och bygger på något som har fungerat i århundraden medan den moderna nätkursen, som i och för sig bygger på den traditionella brevkursen, har en betydligt kortare utvecklingshistoria och alltjämt håller på att utvecklas.

"Det mänskliga mötet kan aldrig ersättas" är ett vanligt uttalande. Emellertid visar de studier som redovisas i artikeln inte någon entydig kvalitetsfördel för campuskurserna; tvärtom visade studierna en liten fördel för nätkurserna. Resultatet bygger på ett gigantiskt antal studier som metaanalyserats.

Det som emellertid slår såväl den renodlade campuskursen som den renodlade nätkursen är den blandade formen, en hybrid, där både nät och campus används.

Kanske är det trots allt den enskilde studentens strategier som är mest avgörande. Just detta att studieresultatet inte nödvändigtvis hänger på sättet att leverera undervisning är något som jag tror är mycket centralt. Eller som det står i artikeln: "A student who cannot keep up with online course work will not perform better than a classroom student who does, and the reverse is also true."

måndagen den 15:e november 2010

Dags att ifrågasätta Communities of Practice?


Vi är nog många som mer eller mindre förförts av Lave och Wengers begrepp Communities of Practice och därför sett praktikgemenskaper lite här och var; jag har själv använt begreppet för att beskriva hur stridspiloter ingår i en praktikgemenskap när de har som tydligt mål att behärska ett nytt stridsflygplan. Att se lärande som en konsekvens av deltagande i praktikgemenskaper snarare än som resultatet av ett formellt förvärvande av kunskaper från undervisning, böcker och kurser har något revolutionerande nytt över sig.

Ett annat intuitivt tilltalande begrepp är legitimt perifert deltagande (legitimate peripheral particpation) med betydelsen att man startar som en novis i periferin rör sig mot centrum och ett allt mer kompetent deltagande i den aktuella praktiken d.v.s så som jag beskrev hur det gick till att bli en kompetent stridsflygare.

Om Wenger blivit något av en ikon för mig och många andra så har även den finske forskaren Yrjö Engeström och hans vidareutveckling av aktivitetsteorin blivit minst lika viktigt för mig. "Engeströms trianglar", den grafiska representationen av aktivitetssystem är välkänd för många och jag vet inte hur många trianglar med blixtar och pilar jag ritat under åren.
Fritt efter Engeström, 1987

Mot bakgrund av det ovanstående var ganska logiskt för mig att försöka förena dessa storheter i den avhandling som jag lade fram för ett antal år sedan. Mina analyser byggde på såväl Wengers framställning av praktikgemenskaper med de centrala begreppen "participation och reification" som på Engeströms aktivitetsteori med konflikter och dilemman som leder till "expansive learning". Jag lyckades nog dessvärre aldrig förena dessa två teoribyggen särskilt väl.

Kanske är det också så att CoP och AT i princip är oförenliga. I en ganska ny artikel med titeln "From Communities of Practice to Mykorrhizae" presenterar Engeström en mycket omvälvande kritik av begereppet communities of practice. Den skakade faktiskt om min bild rejält. Jag har läst Engeströms text åtskilliga gånger och nedan skall jag beskriva hur jag uppfattar hans kritik mot CoP.

Engeström börjar med att ge erkännande till CoP för att det fick oss att förstå att lärande är en konskekvens av deltagande i praktiker snarare än att vi formellt "lär oss". Men utifrån Engeströms perspektiv är CoP där lärlingen rör sig från novis till mästare ohistoriskt och cementerar en hierarkisk syn på hur det går till att lära sig, vilken inte är relevant idag.

Felet med CoP, säger Engeström är att det förutsätter gemenskaper som är tydligt avgränsade, att det förutsätter en auktoritet på kunskap (mästare) och att det beskriver lärande som rörelse mot centrum. Härigenom bortser Wenger från förtryck, motstånd, kreativitet och nyskapande. CoP blir därför ett i grunden hiearktisk och konservativt sätt att se på lärande. Ett sådant mästare-lärlingsförhållande kan inte vara generellt giltigt för alla tider, menar Engeström; i dess ställe vill han sätta det som han kallar "collaborative community" eller "collaborative interdependence"

Engeström menar att grupper som håller samman kring något är betydligt mindre avgränsade än vad CoP beskriver. De utmärks vidare av hög grad av arbetsdelning och fördelat kunnande. Auktoritet beror inte längre på status utan på kunnande, vilket betyder att det blir mindre viktigt vem som är formellt över- eller underordnad; strukturen blir mer horisontell. Slutligen utsätts det som åstadkoms för publik granskning vilket kräver hög grad av anpssning till användares behov. Engeström beskriver detta som en "negotiated knotworking" vilket utmärks av samarbete mellan kunniga aktörer, ett samarbete som pågår utan förutbestämda regler och utan någon central auktoritet. Ett exempel på det här sättet att arbeta är utvecklingen av det öppna operativsystemet Linux.

Ett fundamental skillnad mellan mästar-lärlingförhållande och "knotworking" är att i en tidigare lärlingstradition fanns ett väldigt tydligt objekt för verksamheten; detta saknas många gånger idag. Visserligen har utvecklingen av Linux, om man tar detta exempel, som syfte att skapa ett stabilt operativsystem men samtidigt är det ett objekt under ständig utveckling. Det är på samma gång både process och produkt. Sådana verksamheter med dess "runaway objects" gäckar alla försök till standardisering och kräver ständig och snabb integrering av olika experter. Det främsta sammanhållande elementet är förhandling (negotiation).

Som en metafor för att denna typ av verksamhet använder Engeström den biologiska termen "mykorrhizae". I naturen innebär detta ett symbiotiskt förhållande mellan en värdväxt och en svamp där båda drar nytta av varandra. Svampen kan inte själv bilda näringsämnen och växer på värdväxten medan värdväxten å sin sida får hjälp att ta upp vatten och salter. Det förhållande Engeström vill uttrycka är att en svamp har ett oerhört förgrenat underjordiskt system som kan expandera och minska allt efter behov. Samtidigt har svampen en fast avgränsad kropp ovanför jord.
Fungi by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 

Som jag förstår Engeström menar han att det finns ett och måste finnas ett spänningsförhållande mellan aktiviteter som expanderar i olika riktningar liksom mykhorrizan men som ändå hålls samman av något mer beständigt. Andra bilder som beskriver förhållandet är "expansive swarming" och pulserande liksom i ett stjärnmönster; aktörer söker och utvidgar kunskapsområden men återkommer liksom till sin "knot" och bidrar här på olika sätt till utvecklingen av ett "runaway object" som är under ständig utveckling.

Ett sådant spänningsförhållande mellan mykorrhizaliknande kunskapsföretag och ett återvändande till det stabila ser Engeström i läkare som delar kunskaper om sådana sjukdomar som de stora läkemedelsföretagen inte anser ekonomiskt lönsamt att satsa på, en sorts "runaway objects" i den ordinarie verksamheten.

Detta sätt att beskriva hur människor lär, hur kunskaper utvecklas skiljer sig onekligen från det ganska konfliktfria sätt som beskrivs av CoP. Nu tycker jag trots detta att Wengers berepp CoP alltjämt är väldigt användbart, kanske mer på micronivå än på den nivå som Engeström beskriver.

De avgränsade objekt som så förtjänstfullt beskrevs av Lave och Wenger där skräddarlärlingar, barnmorskor m.fl inlemmades i praktikgemenskaper förklarade hur utvecklingen till mästerskap utvecklades. De mer diffusa objekten, "runaway objects", kräver sannolikt andra teorier.

lördagen den 13:e november 2010

Klokt om förmänskligande av djurs beteenden

Stephen Downes i Half an Hour: The Secreted Life of Bees påpekar för oss det olämpliga i att förmänskliga djurs beteenden. I det här fallet handlar det om hur vi tillskriver bin en medveten förmåga att samarbeta. Downes påpekar att det alls inte handlar om något medvetet samarbete utan helt enkelt at alla gör det som är nödvändigt för att överleva. Kanske bra att tänka på detta när vi ibland övertolkar naturen och tillskriver den medvetna intentioner.

torsdagen den 11:e november 2010

Vad vågar man visa, egentligen?

Jag har alltid hyst en viss misstro mot Facebook, kanske mest därför att det är något som alla pratar om (precis som den där dyra telefonen med ett äpple på) men vad är det egentligen för ett forum där man skall samla på "vänner" och visa upp dessa för andra. Om jag har några vänner på riktigt (vilket jag hoppas att jag har), då har jag ju vissa förpliktelser som följer av att vara vän.

Men när jag klickar mig in hos en av mina "vänner" på Facebook kan jag ju samtidigt få reda på en massa om den här "vännens" "vänner". De kanske inte alls är intresserade av att jag läser om det som de talar med min "vän" om. Hela tiden får jag dessutom förslag på andra människor som jag borde bli "vän" med. Personer som sannolikt aldrig funderat på att bli "vän" med mig. Hur gick detta till?

Sådana här frågor aktualiserar i hög grad vad man kan skriva på FB. I ett angeläget inlägg beskriver George Siemens hur han och Terry Andersen på en konferens presenterat vad de anser att etikett på sociala media bör innefatta.

I blogginlägget finns dessutom länkat till två videoklipp där i det ena fallet en utbränd kvinna fick sin sjukersättning indragen av ett försäkringsbolag därför att hon laddat upp bilder av sig själv på Facebook där hon inte föreföll särskilt sjuk. Försäkringsbolaget i det här fallet hade stenkoll på sina försäkringstagare visa Facebook.

I det andra klippet var det en stackars skolflicka som blivit utesluten från skolans cheerleaders därför att hon på en bild krokat arm med en vän (en riktig vän antar jag) så att vännens ölflaska såg ut att höra samman med den numera avskedade cheerleadern. Allt detta hände förstås i USA, var annars! Men vi bör nog inte vara så säkra på att vi inte bevakas av den ena eller andra i Sverige också. Det har ju varit en del sådana frågor när det gällt jobb eller anställningar även hos oss.

För att vi inte skall hamna i dessa situationer är det nödvändigt att tänker på hur vi beter oss i de sociala medierna skriver Siemens. Hans och Andersens lista på punkter ser ut så här:

1. Uppträd under eget namn och med bild (jag som är så förtjust i det lejon som dottern förfärdigade en gång)
2.Skapa och bidra genom bloggar, tweets, videor m.m.
3. Dela vad du finner värdefullt men överlasta inte ditt nätverk så att allt blir en enda röra
4.Kolla igenom det du skriver så att det är rätt stavat och allmänt begripligt
5. Lyssna till andra och kommentera; detta är uppskattat
6. Respektera andras privatliv; skicka inte runt andras material utan tillåtelse
7.Vårda ditt nätverk; samla inte på kontakter utan att bidra
8. Viktiga kontakter tar tid. Vårda de viktiga kontakterna snarare än att få så många som möjligt
9. Håll känslorna i schack; posta inget i vredesmod
10. Ignorera idioterna; räkna kallt med spam och förolämpningar ibland

Ytterligare resurslänkar finns i slutet av Siemens blogginlägg.

Ref:
The Landing (beta): George Siemens's blog: Etiquette in Social Media

tisdagen den 9:e november 2010

Dags att begrava lärplattformen?

På den här sidan diskuteras på ett utmärkt sätt vad som menas med "personal learning environments" (PLEs).
Personal Learning Environments / FrontPage

Här finns också flera inbäddade videor där en rad välkända personer diskuterar för- och nackdelar med PLEs och VLEs (virtual learning environments) det som vi också kallar lärplattform (LMS).

Intressant är att det bland talarna på konferensen ALT-C förekommer både stridsrop som "The VLE is dead" till mer nyanserade uttalanden om att våra studenter och lärare och inte ens gräddan av forskare på konferensen är helt tillfreds med att navigera utan stöd på nätet. Därför behövs faktiskt (ännu) våra lärplattformar som en fast punkt.

Men det är förstås ovedersägligt att s.k. virtual learning environments bygger på samma pedagogiska tänkande som det som ligger till grund för våra utbildningsinstitutioner, klassrum, textböcker och specifika uppgifter. De som förespråkar mer personliga lärmiljöer menar att lärplattformarna bygger på ett gammaldags tänkande som inte är relevant idag. I grunden har de inget med lärande att göra, hävdar motståndarna.

Vi är inte så unika som vi tror!

Kanske är vår tid med dess utbildningssytem inte så unik som vi tror. George Siemens ger oss en välbehövlig spark i baken som hjälper oss att komma över vår "present moment arrogance". Siemens presenterar sex punkter som kompetenta undervisare i alla tider kan känna igen sig i; det är alltså inte något som är unikt för vår tid.

1. Att vara förtrogen med den teknologi som finns tillgänlig i en viss tid (krittavla eller Smartboard) har alltid varit en krav för den som undervisar.

2. Att vara beredd att experimentera eftersom det inte finns någon specifik metod som kan täcka in alla aspekter av en undervisningssituation

3. Att skapa självständiga och nyfikna studenter som själva kan initiativ snarare än att bara svara på färdiga uppgifter.

4. Att ge möjligheter för skapande. Detta kan handla såväl om producera för nätet (bloggar, wikis, filmer m.m.) som att skapa fysiska artefakter (modeller, snickerier m.m.)

5. Att ge utrymme för att "testa på" (leka) är som att experimentera utan att ha någon speciell intention. Vi leker inte tillräckligt mycket i våra utbildningar, menar Siemens

6. Att ha en beredskap för komplexitet. Idag letar vi hellre efter generella svar än de som är rätt i en viss situation. Ett resultat av denna benägenhet är att vi försöker hitta modeller som  "learning styles" t.ex. som ger oss en illusion av kontroll.

Att konfrontera patologiska faktorer i utbildning


Vilka nya möjligheter för "scholarship of teaching and learning" (SoTL) erbjuder nätet?

Teaching and Learning Online, Vol. 4, No. 1 (January 2010), argumenterar författarna Gila Kurtz och Barry Sponder för hur man kan bekämpa s.k. patologiska faktorer i undervisning och lärande genom en medveten användning av de verktyg som finns på nätet. 

Med hjälp av en studie av Shulman (refererad i artikeln) beskriver man fyra "patologiska" faktorer: amnesia (att man glömmer det man lärt), fantasia (att man tror att man kan), inertia (lösryckta fakta utan sammanhang) och nostalgia (att gamla metoder alltid står sig). Fantasia har visat sig svårast att komma tillrätta med därför att om man inte vet att något är fel, vet man heller inte att eller hur man kan komma tillrätta med detta.

Hur kan man då närma sig scholarship of teaching and learning?

I artikeln beskrivs hur en ökad användning av Web 2.0 ökar de studerandes delaktighet och gör dem till aktiva lärande. På nätet finns idag en uppsjö av gratisverktyg som är lätta att använda även för den som inte är speciellt tekniskt lagt; dessa verktyg används av miljontals människor dagligen men då utan något speciellt fokus på lärande.

Speciellt viktigt för att komma över inertia (sammanhangslösheten) är de studerandes egen produktion av material och användning av verktyg som Google Docs, YoutTube, wikis, bloggar etc. Egentligen, hävdar man, konfronteras alla typerna av "patologier" om man låter studenterna sammanfatta och dela sitt lärande med andra i bloggar eller wikis. 

Slutsatsen, som författarna drar, är att SoTL utvecklas positivt genom att man använder de lättillgängliga verktyg som man brukar sammanfatta under beteckningen Web 2.0.

måndagen den 8:e november 2010

SoTL - vad är det?

  Vad innebär egentligen termen scholarship of teaching and learning (SoTL) och vilken är dess relation till pedagogisk forskning?

I en australisk studie kunde man konstatera att universitetslärarnas uppfattningar om SoTL kunde beskriva i fem olika kategorier där fokus varierade från lärarnas undervisning till studenternas lärande; från kunskap om andras arbete till att kunna beskriva sitt eget och från en generell syn på undervisning till mer specifika aspekter.

Artikelförfattaren Michael Prosser i tidskriften International Journal for the Scholarship of Teaching and Learning betonar att SoTL handlar om att förbättra studenters lärande på grundval av vad han kallar "evidence based approaches". SoTL är alltså inte detsamma som traditionell forskning men måste använda sig av de generellt giltiga frågor och resultat som den pedagogiska forskningen genererar

I artikeln framhålls att det finns ett ökande intresse världen över för SoTL. Ett unikt exempel sägs vara de professionella standarder som brittiska Higher Education Academy har tagit fram http://www.heacademy.ac.uk/ourwork/policy/framework där förmåga att "incorporate research, scholarship and/or professional practice into those (teaching and learning) activities" är avgörande för "scholarship" i undervisning och lärande i högre utbildning.
 
Men varför räcker det då inte med vanlig pedagogisk forskning? Skälet till detta är att SoTL kräver både det som är generellt och det som är specifikt och kontextuellt. Den pedagogiska forskningen kan bara producera generella beskrivningar men de individuella disciplinerna och dess utövare måste själva göra de generella resultaten meningsfulla i sina respektive verksamheter. Ett vedertaget begrepp som t.ex. deep approach behöver inte ha samma betydelse inom olika discipliner. Var och måste ge detta begrepp en mening inom den egna praktiken.

Detta betyder inte att de generella frågorna är oviktiga men det krävs att det genrella och det specifika samspelar. Först då finns förutsättningarna för SoTL. Författarens slutsats är att vi skall bejaka och utnyttjar den pedagogiska forskningens generella resultat och att vi skall "situera" dessa inom vår egen specifika verksamhet.

söndagen den 7:e november 2010

Lära hemma

En god vän och kollega till mig Eva Fåhraeus skrev för något (eller några) år sedan en bok med det slagkraftiga namnet Lär där du är i vilken hon gav tips om och råd om lärande på nätet. Just titeln tycker jag var slagkraftig och bra, nästan lika bra som denna engelska slogan: Fit learning into your life!

I artikeln Learning in Dorm, Because Class Is on the Web ges ett slående exempel på hur man lär där man är och hur man fogar in lärandet i den egna tillvaron. I artikeln beskrivs hur en allt högre andel av undervisningen ges online, dessvärre verkar det vara av besparingsskäl sett från lärosätets sida. De flesta studenter däremot, men inte alla, verkar gilla den flexibilitet som nätundervisningen erbjuder.

Nu kan man förstås undra hur det står till med nätundervisningen vid våra universitet och högskolor. Om man ser nätet som en möjlighet till besparingar, skall vi kanske vara glada för att vi trots allt kan komma till föreläsningssalen alltjämt. Om man däremot föreläser på campus mer av gammal vana istället för att undersöka vilka möjlighet nätet erbjuder, bör vi snarare vara lite misstänksamma, tycker jag. Min gamla käpphäst som jag brukar komma dragande med är ju att vi bör överväga vilken undervisningsform vi väljer och inte ta för givet att det alltid är bättre att komma till föreläsningssalen. Vi skall ställa oss frågan: När är det bra att vi möts f2f? Ett sannolikt svar är att det inte alltid är bättre att ses f2f.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

fredagen den 5:e november 2010

Frågor som är värda att ställa

Jag följer regelbundet George Siemens blogg och i ett inlägg formulerar han vilka frågor som alltjämt är relevanta att ställa när det gäller teknologi och lärande samtidigt som han också listar en rad frågor som han betraktar som meningslösa att ställa. Jag föreställer mig att de flesta som har ett intresse av teknologi och lärande, liksom jag själv, behöver fundera över dessa frågor. Läs Siemens inlägg på adressen:
elearnspace › Questions I’m no Longer Asking

Allt fler läser på nätet samtidigt med campusstudier

Vid det här laget är vi nog alla medvetna om att kurser på nätet inte är enbart för personer som inte kan studera på campus. I en artikel med titeln Tomorrow's College nämns en så hög andel som 75% som antingen också studerar på campus eller bor i närheten. Kanske håller denna blandning på att bli det normala.

De studenter som intervjuas ser många fördelar med undervisning via nätet. Att se en föreläsning på nätet istället för att ta tid med att resa och sitta flera timmar i en föreläsningssal är en lockelse för många. Om man dessutom studerar på campus, kan man få mycket mer tid över för sociala aktiviteter som sport och annat sällskapsliv. Ett annat argument är det möjligen kan bli både billigare och snabbare att nå sitt utbildningsmål.

Vad vi nog skulle vilja betrakta som negativt är att så många tror att det är mycket lättare att bli godkänd i nätkurser. En av de intervjuade säger att eftersom man kan titta i boken blir proven så lätta att även en grottmänniska skulle kunna klara dem. Man är ju inte så dum att man låter sig bli underkänd om man kan titta efter svaren i boken, säger vederbörande. En svensk kommentar till detta skulle väl kunna vara att man som utbildningsanordnare inte får vara så dum att man konstruerar prov som bara kräver att man slår upp rätt svar i boken. Här krävs förstås en annan typ av examinationer.

Vid det amerikanska universitet som artikeln beskriver får de blandade (campus och nät) kurserna bäst utvärderingar. Att växla mellan campus och nät har blivit lika vanligt som att växla sin bil (amerikansk liknelse?).

När lärarna funderar över nätets inverkan, säger en lärare att en stor fördel är att studenter kan förbereda sig innan de möts i klassen, om de nu gör detta. Det är ganska osäkert vad de studerande använder sin tid till. Man kan se studenterna sitta och se på föreläsning på sin dator men man har oftast Facebook öppet. Det är bara så det är. Hur mycket tid som spenderas på de olika aktiviteterna är oklart. En sak verkar helt klar; det finns en hel massa som distraherar när kurserna finns på nätet. Risken finns också att man skjuter upp och kommer efter om ingen håller koll.

Artikeln avslutas med ett tänkvärt uttryck: Om du verkligen vill uppleva distansundervisning, skall du sitta längst bak i en stor föreläsningssal. Tänkvärt, tycker jag. Kanske är det mer distans i en sån sal än i en distanskurs på nätet.